Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäventyr
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäventyr
Vi spelar just nu en kampanj i den senaste utgåvan av Mutant som är tänkt att omfatta hela äventyrsserien "Undergångens Arvtagare" från Järnringen. Dvs Pirit - Den innersta kretsen, Nordholmia - Kaisers testamente samt Hindenburg - Min älskade, plus lite av de äventyr som Järnringen publicerat på sin hemsida och sådana från deras andra äventyrsmoduler. Kort sagt äventyra fram och tillbaka i Mutantskandinavien efter Katastrofen.
Den här krönikan skildrar hur det går för de tappra människorna, mutanterna och robotarna i äventyrargänget och innehåller på så sätt spoilers för dig som någon gång hade tänkt spela Undergångens Arvtagare-kampanjen. För dig så kommer jag att hålla uppdaterat här i första posten vad som är ok att läsa och vad som inte är det.
Vill du veta vilka roller som är med så finns de här: http://forum.dmfonline.se/viewtopic.php?f=4&t=2618
Trevlig läsning!
Innehåller ej Spoilers:
Kapitel två Malsjöpirater (post #3)
Kapitel elva Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet del 1: "Jag ser möjligheter där ni ser problem" (post#12)
Kapitel tolv Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet del 2: "Vi byter Bosse mot Goggleserna!" (post#13)
Äventyr-från-hemsidan-spoilers
Kapitel ett De sju mutanterna (post #2)
Kapitel tre Döden på Herz kanal (post #4)
Undergångens-arvtagare-spoilers
Kapitel fyra Huvudjägarna del 1: Dödsgroparna (post#5)
Kapitel fem Huvudjägarna del 2: Muntermåla nästa (post#6)
Kapitel sex Huvudjägarna del 3: Guide sökes (post#7)
Kapitel sju Huvudjägarna del 4: Framför Storfurstens piano (post#8)
Kapitel åtta Huvudjägarna del 5: Massaker i Muntermåla (post#9)
Kapitel nio Huvudjägarna del 6: Mot Björnehus! (post#10)
Kapitel tio Huvudjägarna del 7: Utan byxor i Muntermåla (post#11)
Kapitel tretton Knegarfurstens sorti del 1: Hjältefrisering (post#14)
Kapitel fjorton Knegarfurstens sorti del 2: "Kan man köpa en akutkofot här?" (post#15)
Kapitel femton Knegarfurstens sorti del 3: "Ska jag trakassera henne? Jag har gott läkekött" (post#16)
Kapitel sexton Knegarfurstens sorti del 4: Leta information går trögt, om man är trög (post#17)
Den här krönikan skildrar hur det går för de tappra människorna, mutanterna och robotarna i äventyrargänget och innehåller på så sätt spoilers för dig som någon gång hade tänkt spela Undergångens Arvtagare-kampanjen. För dig så kommer jag att hålla uppdaterat här i första posten vad som är ok att läsa och vad som inte är det.
Vill du veta vilka roller som är med så finns de här: http://forum.dmfonline.se/viewtopic.php?f=4&t=2618
Trevlig läsning!
Innehåller ej Spoilers:
Kapitel två Malsjöpirater (post #3)
Kapitel elva Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet del 1: "Jag ser möjligheter där ni ser problem" (post#12)
Kapitel tolv Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet del 2: "Vi byter Bosse mot Goggleserna!" (post#13)
Äventyr-från-hemsidan-spoilers
Kapitel ett De sju mutanterna (post #2)
Kapitel tre Döden på Herz kanal (post #4)
Undergångens-arvtagare-spoilers
Kapitel fyra Huvudjägarna del 1: Dödsgroparna (post#5)
Kapitel fem Huvudjägarna del 2: Muntermåla nästa (post#6)
Kapitel sex Huvudjägarna del 3: Guide sökes (post#7)
Kapitel sju Huvudjägarna del 4: Framför Storfurstens piano (post#8)
Kapitel åtta Huvudjägarna del 5: Massaker i Muntermåla (post#9)
Kapitel nio Huvudjägarna del 6: Mot Björnehus! (post#10)
Kapitel tio Huvudjägarna del 7: Utan byxor i Muntermåla (post#11)
Kapitel tretton Knegarfurstens sorti del 1: Hjältefrisering (post#14)
Kapitel fjorton Knegarfurstens sorti del 2: "Kan man köpa en akutkofot här?" (post#15)
Kapitel femton Knegarfurstens sorti del 3: "Ska jag trakassera henne? Jag har gott läkekött" (post#16)
Kapitel sexton Knegarfurstens sorti del 4: Leta information går trögt, om man är trög (post#17)
Senast redigerad av Ironjens den tor 31 maj 2012, 12:08, redigerad totalt 10 gång.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Krönika Över Den Episka Mutantkampanjen
Introduktion
Vid Pyrisamfundets yttre gräns, inte alls långt från huvudstaden Hindenburg tog denna episka berättelse sina första stapplande steg. Det var i den lilla nybyggarbyn Ulkebo, en välmående oas av fruktbar jordbruksbygd i Musközonens rötskadade utkanter, som våra hjältars vägar korsades för första gången.
Våra hjältar? Arne Bohr, föga lyckad prisjägare med en hel framgångsrik familjs rykte tyngande sina axlar. Bördig från Hultamarken i södern hade han tagit sig norrut för att kunna verka i fred. Robert ”Boba” Vulp, en fornskrotsletare från Musközonen, för vars mentors frånfälle innebar att han till sist blev tvungen att söka sig till civilisationen för sitt uppehälle. Dx22-75R, en lyftautomat från den gamla tiden, hade vaknat till en dag i ruinerna av en gammal hangar i zonen. Följande efter rösterna av Ulkebos asgnagarpatrull kom han byn med linguamodulen arbetande på högvarv, tills han förstod skandiska.
Kapitel 1: De Sju Mutanterna
Där hjältarna värvas som milismän, dödar en ekoxe, utreder ett mord och allt slutar i en explosiv shootout med många döda. Därefter hyllas de som hjältar.
Den 22 september år 96 i ett strilande svaveldoftande regn stod så dessa tre individer i kö framför ett bord på torget i Ulkebo. Bredvid bordet stod en skylt som annonserade att ”milismän sökes” och bakom bordet satt en synnerligen osympatisk milissergeant vid namn Manfred, en reslig människokarl som stirrade misstänksamt på dem. Men då denna samling var de enda frivilliga som anmält sig fick de duga.
De skrevs in, fick sina milisarmband och inkvarterades på logementet. Därefter var det invigningsceremoni på granisonens excersisplats. På plats fanns borgmästaren Gottrik, samfundets skattskrivare samt kaptenen för hela Ulkebogarnisonen, Kapten Länz, iklädd galauniform som svor in dem för att hjälpa till att skydda byn mot det hemska mutantgänget som kallades ”De Sju Mutanterna”. Detta skulle de göra under ledning av konstapel William Klövis, en ståtlig tjurherre.
Mitt under formaliteterna hördes bråk och skrik bortifrån torget. I sällskap med garnisonens soldater sprang Arne, Dx22-75R och Boba dit för att se vad som hände. Där möttes de av en halvvuxen ekoxe som höll på att riva hela torget. Genast visade de nyinsvurna milismännen sin tapperhet; Arne hoppade upp på besten och försökte förgäves sticka den med sabeln, Dx22-75R slängde sig rakt in i gapet och brottades med de gigantiska käkarna samtidigt som Boba med sin fornkunskap tillverkade en molotovcocktail och slungade mot besten.
Elden fick bara en svedd Klövis som resultat och i slutänden så var det Dx22-75Rs styrka tillsammans med de vanliga soldaternas eldgivning som gjorde ner besten. Men det förringade inte modet hos de inblandade. Dx22-75R sa efteråt att ”ni kan kalla mig Dex”, vilket avsevärt förenklade hans interaktion med omvärlden.
När de återvände till garnisonen fick de dock se att ett stort brott var begånget. Kapten Länz låg död på marken, samfundets skattskrivare som varit med under ceremonin var borta och borgmästaren Gottrik låg nerklubbad på marken. När borgmästaren kvicknade till berättade han att skattmästaren skjutit ner kapten Länz och sedan klubbat honom.
Den därmed befodrade kapten Manfred beordrade alla att gå till murarna och vakta så att detta inte var en del av en lömsk plan av de sju mutanterna och därmed följde de Klövis till sin del av stadsmuren.
På vägen stannade de till för att Arne och Boba ville äta av ekoxen, med motiveringen att ”de faktiskt dödade den”. Men den hade redan tagits tillvara av zonfararen Metz som skulle tillverka jolmsmör av besten, en riktig delikatess. Han berättade om tillverkningsprocessen och visade sedan upp maginnehållet och sa att den här besten ”har sannerligen ätit gott”.
Men en del saker verkade skumma, bland annat visste Klövis med sig att Manfred inte alls gillat kapten Länz och det var mycket lägligt att alla befunnit sig på torget när kaptenen dog. Alltså under kvällen undersökte de både den väg ekoxen skulle ha tagit sig in i byn samt kapten Manfreds hus. Det blev uppenbart att ekoxen inte kommit in den väg som sagts men besöket vid Manfreds boning gav inget resultat.
Nästa dag kallades alla till torget där borgmästaren höll ett tal om den bedrägliga skattskrivaren som visat sig vara en mördare. Vid hans sida stod kapten Manfred i sin nya uniform. Resten av dagen skulle visa sig vara händelselös. Tills kvällen det vill säga. Då bestämde de sig för att snoka runt lite vid borgmästarens hus, två jättestora husvagnar hopbyggda med en skranglig övervåning i korrugerad plåt. När Boba öppnade bakdörren så kom det en smäll och ett rökmoln och de sprang för livet tillbaka till förläggningen.
På natten blev de överfallna av ett gäng råskinn som dock hade tagit sig vatten över huvudet, då Dex med sin massiva styrka visade sig kunna slita folk i bitar. Den sista överlevaren flämtade ur sig att de blev inhyrda av borgmästaren för att ”märka” dem.
Beväpnade med den här kunskapen gav de sig återigen på Borgmästarens hus. Den här gången strök några vakter med och de fann zonfararen Merz lik bland skrotet på baksidan. Samtidigt anföll De Sju Mutanterna byn!
Genom att tända fyr på de stora förråden med kraftpäror blev alla i byn avledda och de kunde vandra rakt in i byn för att göra upp med den skumme borgmästaren
Enligt mottot att det inte är fegt att vara försiktig iakttog de tre milismännen och Klövis hur Mutanterna i sin ordväxling med Borgmästaren avslöjade att han varit en tidigare medlem. Sedan skrek den gamle grisen att ”Ni tar mig aldrig levande” sköt en salva med sin forntidspuffra och slängde några granater på dem.
I eldstriden föll sedan tre av mutanterna på torget och de andra tog sig in i huset. Där fortsatte striden och huset började brinna. Till sist stapplade en tranherre och den onda kaninen Harry Hat ut skadade ur husvagnarna. Då slog de oförvägna hjältarna till. Boba sköt av benet på tranherren som svimmade och Dex tog hand om kaninen.
Då började folk strömma till eftersom de hade släckt magasinen. Med gemensamma ansträngningar släckte man borgmästarhuset och försökte få reda i vad som hade hänt. Med Klövis goda minne höll hjältarna tand för tunga och den officiella förklaringen blev att ”de Sju Mutanterna” hade dött då de hade försökt ge sig på borgmästaren, men att han inte hade klarat sig.
Klövis utsåg sig själv i efterdyningarna av massakern, så som varandes en av hjältarna, till kapten för garnison, utlyste undantagstillstånd samt installerade sig själv som borgmästare med extraordinära befogenheter. Allt under den samlade folkmassans jubel.
Introduktion
Vid Pyrisamfundets yttre gräns, inte alls långt från huvudstaden Hindenburg tog denna episka berättelse sina första stapplande steg. Det var i den lilla nybyggarbyn Ulkebo, en välmående oas av fruktbar jordbruksbygd i Musközonens rötskadade utkanter, som våra hjältars vägar korsades för första gången.
Våra hjältar? Arne Bohr, föga lyckad prisjägare med en hel framgångsrik familjs rykte tyngande sina axlar. Bördig från Hultamarken i södern hade han tagit sig norrut för att kunna verka i fred. Robert ”Boba” Vulp, en fornskrotsletare från Musközonen, för vars mentors frånfälle innebar att han till sist blev tvungen att söka sig till civilisationen för sitt uppehälle. Dx22-75R, en lyftautomat från den gamla tiden, hade vaknat till en dag i ruinerna av en gammal hangar i zonen. Följande efter rösterna av Ulkebos asgnagarpatrull kom han byn med linguamodulen arbetande på högvarv, tills han förstod skandiska.
Kapitel 1: De Sju Mutanterna
Där hjältarna värvas som milismän, dödar en ekoxe, utreder ett mord och allt slutar i en explosiv shootout med många döda. Därefter hyllas de som hjältar.
Den 22 september år 96 i ett strilande svaveldoftande regn stod så dessa tre individer i kö framför ett bord på torget i Ulkebo. Bredvid bordet stod en skylt som annonserade att ”milismän sökes” och bakom bordet satt en synnerligen osympatisk milissergeant vid namn Manfred, en reslig människokarl som stirrade misstänksamt på dem. Men då denna samling var de enda frivilliga som anmält sig fick de duga.
De skrevs in, fick sina milisarmband och inkvarterades på logementet. Därefter var det invigningsceremoni på granisonens excersisplats. På plats fanns borgmästaren Gottrik, samfundets skattskrivare samt kaptenen för hela Ulkebogarnisonen, Kapten Länz, iklädd galauniform som svor in dem för att hjälpa till att skydda byn mot det hemska mutantgänget som kallades ”De Sju Mutanterna”. Detta skulle de göra under ledning av konstapel William Klövis, en ståtlig tjurherre.
Mitt under formaliteterna hördes bråk och skrik bortifrån torget. I sällskap med garnisonens soldater sprang Arne, Dx22-75R och Boba dit för att se vad som hände. Där möttes de av en halvvuxen ekoxe som höll på att riva hela torget. Genast visade de nyinsvurna milismännen sin tapperhet; Arne hoppade upp på besten och försökte förgäves sticka den med sabeln, Dx22-75R slängde sig rakt in i gapet och brottades med de gigantiska käkarna samtidigt som Boba med sin fornkunskap tillverkade en molotovcocktail och slungade mot besten.
Elden fick bara en svedd Klövis som resultat och i slutänden så var det Dx22-75Rs styrka tillsammans med de vanliga soldaternas eldgivning som gjorde ner besten. Men det förringade inte modet hos de inblandade. Dx22-75R sa efteråt att ”ni kan kalla mig Dex”, vilket avsevärt förenklade hans interaktion med omvärlden.
När de återvände till garnisonen fick de dock se att ett stort brott var begånget. Kapten Länz låg död på marken, samfundets skattskrivare som varit med under ceremonin var borta och borgmästaren Gottrik låg nerklubbad på marken. När borgmästaren kvicknade till berättade han att skattmästaren skjutit ner kapten Länz och sedan klubbat honom.
Den därmed befodrade kapten Manfred beordrade alla att gå till murarna och vakta så att detta inte var en del av en lömsk plan av de sju mutanterna och därmed följde de Klövis till sin del av stadsmuren.
På vägen stannade de till för att Arne och Boba ville äta av ekoxen, med motiveringen att ”de faktiskt dödade den”. Men den hade redan tagits tillvara av zonfararen Metz som skulle tillverka jolmsmör av besten, en riktig delikatess. Han berättade om tillverkningsprocessen och visade sedan upp maginnehållet och sa att den här besten ”har sannerligen ätit gott”.
Men en del saker verkade skumma, bland annat visste Klövis med sig att Manfred inte alls gillat kapten Länz och det var mycket lägligt att alla befunnit sig på torget när kaptenen dog. Alltså under kvällen undersökte de både den väg ekoxen skulle ha tagit sig in i byn samt kapten Manfreds hus. Det blev uppenbart att ekoxen inte kommit in den väg som sagts men besöket vid Manfreds boning gav inget resultat.
Nästa dag kallades alla till torget där borgmästaren höll ett tal om den bedrägliga skattskrivaren som visat sig vara en mördare. Vid hans sida stod kapten Manfred i sin nya uniform. Resten av dagen skulle visa sig vara händelselös. Tills kvällen det vill säga. Då bestämde de sig för att snoka runt lite vid borgmästarens hus, två jättestora husvagnar hopbyggda med en skranglig övervåning i korrugerad plåt. När Boba öppnade bakdörren så kom det en smäll och ett rökmoln och de sprang för livet tillbaka till förläggningen.
På natten blev de överfallna av ett gäng råskinn som dock hade tagit sig vatten över huvudet, då Dex med sin massiva styrka visade sig kunna slita folk i bitar. Den sista överlevaren flämtade ur sig att de blev inhyrda av borgmästaren för att ”märka” dem.
Beväpnade med den här kunskapen gav de sig återigen på Borgmästarens hus. Den här gången strök några vakter med och de fann zonfararen Merz lik bland skrotet på baksidan. Samtidigt anföll De Sju Mutanterna byn!
Genom att tända fyr på de stora förråden med kraftpäror blev alla i byn avledda och de kunde vandra rakt in i byn för att göra upp med den skumme borgmästaren
Enligt mottot att det inte är fegt att vara försiktig iakttog de tre milismännen och Klövis hur Mutanterna i sin ordväxling med Borgmästaren avslöjade att han varit en tidigare medlem. Sedan skrek den gamle grisen att ”Ni tar mig aldrig levande” sköt en salva med sin forntidspuffra och slängde några granater på dem.
I eldstriden föll sedan tre av mutanterna på torget och de andra tog sig in i huset. Där fortsatte striden och huset började brinna. Till sist stapplade en tranherre och den onda kaninen Harry Hat ut skadade ur husvagnarna. Då slog de oförvägna hjältarna till. Boba sköt av benet på tranherren som svimmade och Dex tog hand om kaninen.
Då började folk strömma till eftersom de hade släckt magasinen. Med gemensamma ansträngningar släckte man borgmästarhuset och försökte få reda i vad som hade hänt. Med Klövis goda minne höll hjältarna tand för tunga och den officiella förklaringen blev att ”de Sju Mutanterna” hade dött då de hade försökt ge sig på borgmästaren, men att han inte hade klarat sig.
Klövis utsåg sig själv i efterdyningarna av massakern, så som varandes en av hjältarna, till kapten för garnison, utlyste undantagstillstånd samt installerade sig själv som borgmästare med extraordinära befogenheter. Allt under den samlade folkmassans jubel.
Senast redigerad av Ironjens den tor 24 maj 2012, 11:56, redigerad totalt 1 gånger.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel 2: Malsjöpirater
Där Arne får besök av sin bror och därmed ett viktigt uppdrag i Pirit och han ger sig av direkt. På resan ansluter bondlurken Melvin och de får slåss mot blodtörstiga pirater på Malsjön innan de till sist landar i Wredesås.
Efter att ha räddat byn Ulkebo från De Sju Mutanterna och fått byns tacksamhet i form av kalla krediter (det kan ha varit Klövis sätt att tacka för stödet i styrelsefrågan) som de frikostigt använde sig av på det nyligen omdöpta värdshuset "Harry Hats Huvud", började de fundera på vad de skulle göra.
Det var fortfarande höst och regnigt när Boba plötsligt en dag berättade att han ”måste iväg och göra en sak”, men vägrade berätta vad. Innan han stack sa han åt dem att lämna ett meddelande till honom på Harry Hats Huvud om de for någonstans så skulle han komma efter.
Samma kväll anlände Arnes storebror Efraim till stor glädje för den lille ödlan. Efter att ha jämfört erfarenheter (storebrodern hade alltid varit pappas favorit och var sådär större, starkare och bättre som bara erfarna mutanter kan vara) berättade han att han precis höll på att jaga en mördare som flytt mot zonen, en galen mördare med mörkt hår. Inget för lillebror med andra ord. Han berättade också att det var tur att han stött på Arne här för att pappas gamla affärskontakt "Översten" hade flyttat ner till Pirit från Nordholmia. Han behövde hjälp med att leta rätt på något och Arnes pappa hade föreslagit storebrodern, men han var ju redan på uppdrag. Alltså föll det på Arne att upprätthålla familjehedern för tydligen var pappan skyldig Översten en tjänst från tidigare och ”en Bohr håller alltid sitt ord”.
Med Boba försvunnen och Dex utan några andra idéer liftade ödlan och roboten västerut mot Malsjön på ett lass med kraftpäror. Mannen som körde släpet talade så otydligt att Arne inte kunde uttyda någonting alls under den dagslånga resan men när de nådde hamnläget Nyhamn så kunde farbrodern i alla fall peka ut en skuta som skulle färdas västerut.
Detta var det någorlunda rostiga skorven ”Malört” vars besättning bestod av skepparen Kapten Torsk, teknikansvarige Xerxes Primius samt den kolskyfflande björnherren Snorpenbass. Efter en del köpslående fick de en bädd under däck samt plats att förvara ”bagaget” Dex. När de stävade ut på den stora Malsjön fick de lära sig att Xerxes Primius var ytterst kunnig om forntida mackapärer och hade fördjupat sig i sonarkonsten i jakten på en forntida enklav som han var säker på låg under sjön.
Samtidigt på södra sidan om sjön förändrades livet helt för bondlurken Melvin Stööt. Efter att ha framlevt sitt liv i en anda av lättja och minimal arbetsinsats i den lilla byn Hundtofta i samfundets utkant var det dags för stort släktkalas. Det betydde att de korkade kusinerna från Hundtorp skulle komma, och var det något de var begivna på så var det spel och dobbel.
Med nästan en hel årsinkomst upphögad framför sig upptäckte dock kusin Orvar att ett extra ess stack fram ur Melvins ärm. Jagad av en fackel- och grepbeväpnad mobb insåg han att han nog var arvlös och att det var bäst att försvinna ett tag, så han sprang norrut mot Malsjön. Efter en dag var han av med förföljarna men också helt vilse. Trött och hungrig kom han fram till en liten stuga med en tillhörande båtbrygga. Han knackade på och gick in och möttes där av en märklig bäverherre.
Hur märklig han var uppdagades när han försökte döda Melvin med en knallröd forntidsyxa. Melvin fick upp hagelgeväret han stulit av farsan precis i tid och det stänkte bäver över hela bryggan. Chockad hoppade han i båten och sköt ut, trots att han aldrig varit i en båt förut.
Mitt i natten, när Malört tuffade fram på måfå genom tjock dimma stötte båten ihop med något. Vis av tidigare erfarenheter sprang Xerxes upp på däck i tron att Kapten Torsk hade kört på ett grund igen men den här gången var det en liten båt med en bondlurk i botten. Efter diverse dödshot och funderingar om huruvida den unge mannen skulle sjösättas igen så bestämde kapten att han skulle få betala för att åka med. I en oväntad uppvisning i köpeslagets konst blev dealen till sist att Melvin skulle få åka gratis. Efteråt skulle Kapten Torsk aldrig riktigt förstå hur han gick med på det.
Nästa dag siktades det fem prickar på sjön vilka närmade sig i hög fart. ”Pirater!” skrek kapten och gick och hämtade sina forntidsgoggles och en eldkastare. Snorpenbass monterade upp en kanon på förstäven samtidigt som Xerxes förberedde en hel låda med brandbomber.
Efter en intensiv sjöstrid med mycket handgemäng, vapenavlossningar, eldkastande och motorsågsslagsmål lade sig lugnet igen. De flesta hade klarat sig utan större blessyrer utom Snorpenbass som hade tagit en omgång motorsåg i magen. Illa kvickt lade man kurs mot närmaste hamn vilket var Wredesås.
Där Arne får besök av sin bror och därmed ett viktigt uppdrag i Pirit och han ger sig av direkt. På resan ansluter bondlurken Melvin och de får slåss mot blodtörstiga pirater på Malsjön innan de till sist landar i Wredesås.
Efter att ha räddat byn Ulkebo från De Sju Mutanterna och fått byns tacksamhet i form av kalla krediter (det kan ha varit Klövis sätt att tacka för stödet i styrelsefrågan) som de frikostigt använde sig av på det nyligen omdöpta värdshuset "Harry Hats Huvud", började de fundera på vad de skulle göra.
Det var fortfarande höst och regnigt när Boba plötsligt en dag berättade att han ”måste iväg och göra en sak”, men vägrade berätta vad. Innan han stack sa han åt dem att lämna ett meddelande till honom på Harry Hats Huvud om de for någonstans så skulle han komma efter.
Samma kväll anlände Arnes storebror Efraim till stor glädje för den lille ödlan. Efter att ha jämfört erfarenheter (storebrodern hade alltid varit pappas favorit och var sådär större, starkare och bättre som bara erfarna mutanter kan vara) berättade han att han precis höll på att jaga en mördare som flytt mot zonen, en galen mördare med mörkt hår. Inget för lillebror med andra ord. Han berättade också att det var tur att han stött på Arne här för att pappas gamla affärskontakt "Översten" hade flyttat ner till Pirit från Nordholmia. Han behövde hjälp med att leta rätt på något och Arnes pappa hade föreslagit storebrodern, men han var ju redan på uppdrag. Alltså föll det på Arne att upprätthålla familjehedern för tydligen var pappan skyldig Översten en tjänst från tidigare och ”en Bohr håller alltid sitt ord”.
Med Boba försvunnen och Dex utan några andra idéer liftade ödlan och roboten västerut mot Malsjön på ett lass med kraftpäror. Mannen som körde släpet talade så otydligt att Arne inte kunde uttyda någonting alls under den dagslånga resan men när de nådde hamnläget Nyhamn så kunde farbrodern i alla fall peka ut en skuta som skulle färdas västerut.
Detta var det någorlunda rostiga skorven ”Malört” vars besättning bestod av skepparen Kapten Torsk, teknikansvarige Xerxes Primius samt den kolskyfflande björnherren Snorpenbass. Efter en del köpslående fick de en bädd under däck samt plats att förvara ”bagaget” Dex. När de stävade ut på den stora Malsjön fick de lära sig att Xerxes Primius var ytterst kunnig om forntida mackapärer och hade fördjupat sig i sonarkonsten i jakten på en forntida enklav som han var säker på låg under sjön.
Samtidigt på södra sidan om sjön förändrades livet helt för bondlurken Melvin Stööt. Efter att ha framlevt sitt liv i en anda av lättja och minimal arbetsinsats i den lilla byn Hundtofta i samfundets utkant var det dags för stort släktkalas. Det betydde att de korkade kusinerna från Hundtorp skulle komma, och var det något de var begivna på så var det spel och dobbel.
Med nästan en hel årsinkomst upphögad framför sig upptäckte dock kusin Orvar att ett extra ess stack fram ur Melvins ärm. Jagad av en fackel- och grepbeväpnad mobb insåg han att han nog var arvlös och att det var bäst att försvinna ett tag, så han sprang norrut mot Malsjön. Efter en dag var han av med förföljarna men också helt vilse. Trött och hungrig kom han fram till en liten stuga med en tillhörande båtbrygga. Han knackade på och gick in och möttes där av en märklig bäverherre.
Hur märklig han var uppdagades när han försökte döda Melvin med en knallröd forntidsyxa. Melvin fick upp hagelgeväret han stulit av farsan precis i tid och det stänkte bäver över hela bryggan. Chockad hoppade han i båten och sköt ut, trots att han aldrig varit i en båt förut.
Mitt i natten, när Malört tuffade fram på måfå genom tjock dimma stötte båten ihop med något. Vis av tidigare erfarenheter sprang Xerxes upp på däck i tron att Kapten Torsk hade kört på ett grund igen men den här gången var det en liten båt med en bondlurk i botten. Efter diverse dödshot och funderingar om huruvida den unge mannen skulle sjösättas igen så bestämde kapten att han skulle få betala för att åka med. I en oväntad uppvisning i köpeslagets konst blev dealen till sist att Melvin skulle få åka gratis. Efteråt skulle Kapten Torsk aldrig riktigt förstå hur han gick med på det.
Nästa dag siktades det fem prickar på sjön vilka närmade sig i hög fart. ”Pirater!” skrek kapten och gick och hämtade sina forntidsgoggles och en eldkastare. Snorpenbass monterade upp en kanon på förstäven samtidigt som Xerxes förberedde en hel låda med brandbomber.
Efter en intensiv sjöstrid med mycket handgemäng, vapenavlossningar, eldkastande och motorsågsslagsmål lade sig lugnet igen. De flesta hade klarat sig utan större blessyrer utom Snorpenbass som hade tagit en omgång motorsåg i magen. Illa kvickt lade man kurs mot närmaste hamn vilket var Wredesås.
Senast redigerad av Ironjens den tor 24 maj 2012, 12:01, redigerad totalt 2 gång.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel tre: Döden på Herz Kanal
I Wredesås hamnar de i klammeri med rättvisan och möter för första gången Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär. Sedan för resan dem till Herz kanalbygge där de blir vittnen till ett sabotage. De blir involverade i utredningen av vad som har hänt men deras uppdragsgivare får anledning att ångra sig då det hela leder till den värsta mutantmassakern i samfundets historia.
Så fort man nådde hamnen i Wredesås fixade Kapten Torsk en droska och åkte iväg med Snorpenbass till lasarettet. Kvar vid Malört stod de andra och tittade på varandra. Vad skulle man nu göra?
En äldre herre i uniform kom fram och förklarade att alla skepp som lägger till i Wredesås måste betala hamnavgift för kajplatsen de upptar. Men kaptenen hade tagit med sig skeppskassan för att betala läkarna så där stod man utan likvida medel. Eller inte helt.
Arne Bohr hade krediter men tyckte att detta borde ingå i den avgift de betalat för att åka hela vägen till Örebåga, så för honom var det en fråga om principer. Dex hade inga krediter, för de förvarade Boba åt honom, och han var försvunnen just nu. Melvin hade faktiskt krediter men hade ljugit om att han var pank när han gick ombord så han vågade inte säga att han hade medel. Slutligen Xerxes hade alla sina krediter i kaptenens förvar i skeppskassan.
Den uniformerade hamnkaptenen snörpte på munnen och gick iväg. Inom kort kom han tillbaka med ett par riktiga tungviktare i släp och överlämnade ett föreläggande om att infinna sig på Wredesås rådshus följande dag där straff skulle bli utdömt för underlåtelse av kajplatsbetalning. Det var undertecknat av domare Tåtenkopp.
På kvällen kom kapten Torsk tillbaka. Han berättade att det hade kostat hela skeppskassan men att Snorpenbass nog skulle klara sig. De andra berättade i sin tur att de var tvungna att infinna sig i rätten följande dag. Kaptenen skrockade och sa att ”Vi har väl befunnit oss i värre knipor än det här?”.
Nästa dag tog kaptenen på sig sin galauniform från flottan och de begav sig till rådhuset. Utanför började de rådslå om vad de skulle säga och kaptenen erkände att han aldrig varit i klammeri med rättvisan förut. Då bröt en vänlig röst in:
”Ursäkta mig, men förstår jag det rätt att ni ska upp i rätten och saknar en lagvrängare att representera er i rådsliga frågor?” Det var en rekorderlig karl i något sliten kostym som presenterade sig som Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär, och erbjöd sig att representera dem mot en låg ersättning.
Efter en del schackrande kom det fram att de inte hade några pengar men fån Schnitzel nöjde sig med en resa till Örebåga. I rätten visade det sig att de gjort ett klokt beslut eftersom hans rättskunnande och otroliga svada inte bara fick de frikända utan även en ursäkt å Wredesås vägnar från domarens egen mun!
Väl ombord fick Dex göra Snorpenbass jobb att skyffla kol och resan till Örebåga gick utan problem. De nådde den stökiga hamnstaden på eftermiddagen och hittade diligensstationen. Där bordade de diligensen mot kanalbygget, där en ångare skulle vänta för vidare transport mot Pirit. Abel fån Schnitzel bestämde sig överraskande nog för att slå följe med hjältarna, och Xerxes och Kaptenen vinkade av dem innan de gick för att hitta en ny besättningsmedlem.
Diligensresan gick skumpigt över stock och sten längs leriga dåligt underhållna väger med de kom fram till kanalbygget utan problem. Den stora kanalen som skulle komma att binda ihop Pirit med Hindenburg vattenvägen när den var färdig, kallades Herz kanal efter dess skapare; Horatio Herz. Nu hade man färdigställt den första milen från Vättaträsket mot Örebåga och det var till denna stump som färden hade stått.
Den första biten kanal hade tagit ett avsevärt arbetslag mutanter ett halvår att färdigställa och nu hade myndigheterna tröttnat på strejker, våldsamheter och krav på rimliga löner. Istället hade man låtit rekvirera de största automater samfundet stod att uppbringa och låtit föra dem till kanalbygget. Bland de fem, kallade Schaktarn, Borrarn, Hackarn, Sprängarn och Grävaren fanns således byn Ulkebos automat. Till Ulkebos stora sorg. I och för sig var höstskörden redan bärgad, men vem skulle nu dika ur under höstregnen och vem skulle skotta när snön kom? De andra automatägarna var lika missnöjda med situationen. Men vad gör man när samfundets militär dyker upp med en fullmakt i handen?
Nu stod de alltså här, uppradade i den oavslutade kanalen och väntade. På ett högt podie stod ett högdjur och höll ett invigningstal framför två podier fyllda med aristokrater ditresta för att uppleva ett historiskt ögonblick. Eller i alla fall för att synas i rätt kretsar.
I bakgrunden hördes buanden och visslanden från arbetarmutanterna som snällt fick hålla sig utanför avspärrningarna.
När mannen talat färdigt tog en annan hög herre fram en sax för att klippa det symboliska rosa bandet.
På ångbåtsbryggan åsåg våra hjältar spektaklet, då ångbåten Flåsfrun inte fick lov att avgå förrän invigningen var färdig och de få piritska högdjuren kunde ta plats.
När bandet klippts steg en lodjursherre i oljiga blå hängslebyxor fram och tryckte på startknappen till automaternas fjärrkontroll och med ett sus från publiken satte automaterna igång att gräva och skyffla i en imponerande takt. Plötsligt vek Grävaren av och satte kurs rakt mot podierna. Lodjuret försökte febrilt stoppa den genom att trycka på stoppknappen, men inget hände.
Med ett brak tuggade den sig igenom det höga podiet och gav sig sedan på publikens podier. Folk skrek och kastade sig ur vägen medan andra blev till slamsor under Grävarens stålarmar. Militären började skjuta på den och tog dessutom fram en liten kanon ur ett förråd.
Dex som sett hur människor blivit skadade sprang rakt mot automaten i syfte att stoppa den. Under ett kulregn försökte han tackla ner grävaren men föll under den. Istället var det en kanonkula som blåste av tre lemmar och fick den att stanna. Under det att allt detta skedde stod de andra som förstenade på kajen.
När en man och en terrorobot i svarta uniformer bad dem följa med dem så var det inte annat än att göra det. De blev ledda till ett stort tält i andra änden av det avspärrade området. Där blev de insläppta och fick möta mannen som invigningstalat. Det var handelskommissarie Herbart Krööger, andre mäktigaste personen i hela Pyrisamfundet.
Något nervösa blev de erbjudna att, baserat på deras rykte som räddarna i Ulkebo, ta reda på vem som stod bakom sabotaget som tydligen hade krävt Horatio Herz liv samt en hel del andra aristokrater. De blev erbjudna en rundlig summa men hade ändå mage att försöka köpslå med herr Kröger. Som tur är kom de undan med att bli utkörda och tillsagda att inte återkomma förrän de hade resultat.
Baserat på lodjurets oroliga utseende avskrev de honom som misstänkt och tog honom istället till hjälp att undersöka Grävarn. Deras fornkunskaper fick dem att uppdaga att någon hade programmerat om automaten vid halvåttatiden kvällen innan, samt att denne någon varit en automat själv! De delade upp sig och satte Arne på att leta efter spår runt automatgaraget samtidigt som de andra gick för att prata med Herbart Kröögers terrorrobotlivvakt. Dex skötte snacket men kom inte fram till mer än att det troligtvis inte var terrorroboten som hade gjort det. Samtidigt hade Melvin gått för att besöka mutantlägret och se om någon ville spela kort. Det ville de och han tjänade lite pengar. Innan han blev ivägkörd upptäckte han att det fanns ett tält där det stod en mutant utanför som vakt.
Arne fann spår vid garaget, någon tung person hade smugit sig in genom att flytta på en skiva på baksidan och spåren gick rakt fram till där Grävaren hade stått. Efter ett tag fick han upp spåret och de följde det ut runt hela det avspärrade området förbi heliografstationen. Medan han spårade vidare gick Boba och Abel upp till stationen för att fråga arbetarna om de hade sett något kvällen innan, men det gav inget. Heliografarbetarna verkade mest inriktade på att skicka meddelanden vidare och utgöra informationsflödets aorta i pyrisamfundet.
Arne följde spåret hela vägen runt lägret tills det till slut försvann vid den stora vägen som gick österut. På norra sidan låg den teknikfientliga sekten Ynk och eländes eländes läger och på den södra sidan mutantarbetarnas stora läger. Återigen delade de upp sig. Dex stegade iväg mot Ynk och eländes elände med Abel i hasorna medan Melvin och Boba smög sig mot mutantlägret. Arne stannade och försökte spåra mer.
Dex uppenbarelse fick sekten att tro att undergången var här. En forntidsuppenbarelse som kommit för att utrota dem. Hans utfrågning gick inget vidare, trots Abels försök att medla. Det slutade med att han gick därifrån med sektledaren i handen. Stackaren hade dock bruten ryggrad och ylade i skräck.
Boba smög in i ett buskage och med en svår ansträngning fick han sin astralkropp att skiljas från kroppen. Han var psimutant! Som tur var visste ingen annan om det. Astralkroppen susade fram och tillbaka i lägret och hittade inget intressant förutom att en av arbetarna bar en forntidsring med en glittrande utstrålning. Han tog sig in i lägret och stötte på exempel på arbetarpropaganda och trötta arbetslösa mutanter. Han tog ett snack med mutanten med ringen och fick titta på den. Trots sina fornkunskaper såg det bara ut som en svart platicsring. Han tackade för sig och lämnade lägret.
Under tiden hade Melvin återigen spelat kort med några mutanter. Innan han vunnit för mycket smög han iväg till tältet med vakten och tog sig runt till baksidan.
De andra möttes på vägen där Arne inte funnit några spår alls. Sektledaren blev befriad från sina smärtor då Dex kastade iväg honom ett tiotal meter eftersom det inte gick att prata med honom i närheten. Tillsammans ställde de kosan mot avspärrningarna för att få lite välbehövlig sömn. På vägen mötte de mutanternas ledare Cassandra Egg. Hon verkade arg och ville inte prata, speciellt inte med sådana klassförrädare som frotterar sig med människor.
Samtidigt bröt sig Melvin in i tältet genom att tvinga sin gängliga gummikropp under den tunga tältduken. Därinne letade han igenom sängen och en koffert. Kofferten innehöll bara smutsiga och lindrigt rena kläder men han stannade ändå upp. Så här nära hade han aldrig varit en kvinna förut. Då hörde han tunga steg utanför och dök ner för att kravla sig ut. Men han kände ett hårt grepp om sitt ben och någon drog fram honom med ett skrik: ”Vad är det frågan om? Tjuv!”.
De andra på vägen hörde tumultet och började genast springande bege sig till platsen, förutom Boba som stannade vid de närmaste tälten. De kom fram till tältet och helt oprovocerat slet Dex bort det. Cassandra tittade upp och hennes ögon smalnade. ”Är ni inblandade?” Melvin var helt förstelnad av skräck. ”Ääähhm, jag bara, eh”.
”Vi undersöker på handelskommisariens uppdrag” blev svaret. ”Era lakejer, springer ni den mutanthatande adelns ärenden va? Skulle den här fjanten plantera bevis kanske?” Med en spark välte hon sängen. Runtomkring hade nästan hela lägrets mutanter samlats för att åse detta spektakel. ”Här då?” Hon sparkade på kofferten som välte. Ut trillade en programmeringskonsol som Melvin uppenbarligen hade missat i sitt sökande.
Då valde Dex att slå en näve genom Cassandra Egg. Alla blev nerstänkta med blod och hon dog med ett förvånat uttryck i ansiktet.
Pöbeln blev vild av ilska och gav sig på de tappra hjältarna. Arne hann skjuta en mutant i bröstet och Dex svingade sina stora nävar. Melvin försökte fly men fastnade med en fot i sängkläderna. Abel fån Schnitzel sträckte upp sina händer i luften och skrek förtvivlat ”Jag ger mig!”. De fick duktigt med stryk innan de låg på marken, fasthållna och fick mer stryk. Samtidigt satte Boba fyr på ett tält innan han sprang mot avspärrningen.
”Det är mutanterna!” skrek han när han nådde fram. Ur barackerna strömmade det soldater eftersom skotten från mutantlägret hade ekat genom natten. Med militärisk disciplin ledde översten sin enhet i språngmarsch. Boba tog plats överst på en brädhög för att se ordentligt med sin forntidskikare. Han kunde se hur soldaterna ställde upp sig i två led och hur mutanterna hade beväpnat sig med molotovs utdelade av mutanten med plasticsringen. När mutanterna strömmade ut ur lägret för att äntligen ta ut sin frustration på några onda människor blev de nerskjutna.
Medan främre raden soldater laddade om tog bakre raden ett steg fram och avfyrade sina karbiner. Detta repeterades tills officeren skrek ”Eld upphör!”. De få mutanter som inte blivit nerskjutna hade flytt fältet, kvar fanns bara våra hjältar.
Sent på natten fick de avlägga rapport för handelskommisarien Krööger som var på särdeles dåligt humör. Hans enda förhållningsorder hade varit att de skulle sköta det ”snyggt och diskret”. Istället hade han fått samfundets värsta mutantmassaker på halsen. von Schnitzel var den enda som försökte lyfta det faktum att förövaren faktiskt varit en automat som använt en inbyggd konsol, men det var ingen som ville lyssna.
De fick sina pengar och blev sedan satt på båten mot Pirit med order att inte tala om hela incidenten.
I Wredesås hamnar de i klammeri med rättvisan och möter för första gången Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär. Sedan för resan dem till Herz kanalbygge där de blir vittnen till ett sabotage. De blir involverade i utredningen av vad som har hänt men deras uppdragsgivare får anledning att ångra sig då det hela leder till den värsta mutantmassakern i samfundets historia.
Så fort man nådde hamnen i Wredesås fixade Kapten Torsk en droska och åkte iväg med Snorpenbass till lasarettet. Kvar vid Malört stod de andra och tittade på varandra. Vad skulle man nu göra?
En äldre herre i uniform kom fram och förklarade att alla skepp som lägger till i Wredesås måste betala hamnavgift för kajplatsen de upptar. Men kaptenen hade tagit med sig skeppskassan för att betala läkarna så där stod man utan likvida medel. Eller inte helt.
Arne Bohr hade krediter men tyckte att detta borde ingå i den avgift de betalat för att åka hela vägen till Örebåga, så för honom var det en fråga om principer. Dex hade inga krediter, för de förvarade Boba åt honom, och han var försvunnen just nu. Melvin hade faktiskt krediter men hade ljugit om att han var pank när han gick ombord så han vågade inte säga att han hade medel. Slutligen Xerxes hade alla sina krediter i kaptenens förvar i skeppskassan.
Den uniformerade hamnkaptenen snörpte på munnen och gick iväg. Inom kort kom han tillbaka med ett par riktiga tungviktare i släp och överlämnade ett föreläggande om att infinna sig på Wredesås rådshus följande dag där straff skulle bli utdömt för underlåtelse av kajplatsbetalning. Det var undertecknat av domare Tåtenkopp.
På kvällen kom kapten Torsk tillbaka. Han berättade att det hade kostat hela skeppskassan men att Snorpenbass nog skulle klara sig. De andra berättade i sin tur att de var tvungna att infinna sig i rätten följande dag. Kaptenen skrockade och sa att ”Vi har väl befunnit oss i värre knipor än det här?”.
Nästa dag tog kaptenen på sig sin galauniform från flottan och de begav sig till rådhuset. Utanför började de rådslå om vad de skulle säga och kaptenen erkände att han aldrig varit i klammeri med rättvisan förut. Då bröt en vänlig röst in:
”Ursäkta mig, men förstår jag det rätt att ni ska upp i rätten och saknar en lagvrängare att representera er i rådsliga frågor?” Det var en rekorderlig karl i något sliten kostym som presenterade sig som Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär, och erbjöd sig att representera dem mot en låg ersättning.
Efter en del schackrande kom det fram att de inte hade några pengar men fån Schnitzel nöjde sig med en resa till Örebåga. I rätten visade det sig att de gjort ett klokt beslut eftersom hans rättskunnande och otroliga svada inte bara fick de frikända utan även en ursäkt å Wredesås vägnar från domarens egen mun!
Väl ombord fick Dex göra Snorpenbass jobb att skyffla kol och resan till Örebåga gick utan problem. De nådde den stökiga hamnstaden på eftermiddagen och hittade diligensstationen. Där bordade de diligensen mot kanalbygget, där en ångare skulle vänta för vidare transport mot Pirit. Abel fån Schnitzel bestämde sig överraskande nog för att slå följe med hjältarna, och Xerxes och Kaptenen vinkade av dem innan de gick för att hitta en ny besättningsmedlem.
Diligensresan gick skumpigt över stock och sten längs leriga dåligt underhållna väger med de kom fram till kanalbygget utan problem. Den stora kanalen som skulle komma att binda ihop Pirit med Hindenburg vattenvägen när den var färdig, kallades Herz kanal efter dess skapare; Horatio Herz. Nu hade man färdigställt den första milen från Vättaträsket mot Örebåga och det var till denna stump som färden hade stått.
Den första biten kanal hade tagit ett avsevärt arbetslag mutanter ett halvår att färdigställa och nu hade myndigheterna tröttnat på strejker, våldsamheter och krav på rimliga löner. Istället hade man låtit rekvirera de största automater samfundet stod att uppbringa och låtit föra dem till kanalbygget. Bland de fem, kallade Schaktarn, Borrarn, Hackarn, Sprängarn och Grävaren fanns således byn Ulkebos automat. Till Ulkebos stora sorg. I och för sig var höstskörden redan bärgad, men vem skulle nu dika ur under höstregnen och vem skulle skotta när snön kom? De andra automatägarna var lika missnöjda med situationen. Men vad gör man när samfundets militär dyker upp med en fullmakt i handen?
Nu stod de alltså här, uppradade i den oavslutade kanalen och väntade. På ett högt podie stod ett högdjur och höll ett invigningstal framför två podier fyllda med aristokrater ditresta för att uppleva ett historiskt ögonblick. Eller i alla fall för att synas i rätt kretsar.
I bakgrunden hördes buanden och visslanden från arbetarmutanterna som snällt fick hålla sig utanför avspärrningarna.
När mannen talat färdigt tog en annan hög herre fram en sax för att klippa det symboliska rosa bandet.
På ångbåtsbryggan åsåg våra hjältar spektaklet, då ångbåten Flåsfrun inte fick lov att avgå förrän invigningen var färdig och de få piritska högdjuren kunde ta plats.
När bandet klippts steg en lodjursherre i oljiga blå hängslebyxor fram och tryckte på startknappen till automaternas fjärrkontroll och med ett sus från publiken satte automaterna igång att gräva och skyffla i en imponerande takt. Plötsligt vek Grävaren av och satte kurs rakt mot podierna. Lodjuret försökte febrilt stoppa den genom att trycka på stoppknappen, men inget hände.
Med ett brak tuggade den sig igenom det höga podiet och gav sig sedan på publikens podier. Folk skrek och kastade sig ur vägen medan andra blev till slamsor under Grävarens stålarmar. Militären började skjuta på den och tog dessutom fram en liten kanon ur ett förråd.
Dex som sett hur människor blivit skadade sprang rakt mot automaten i syfte att stoppa den. Under ett kulregn försökte han tackla ner grävaren men föll under den. Istället var det en kanonkula som blåste av tre lemmar och fick den att stanna. Under det att allt detta skedde stod de andra som förstenade på kajen.
När en man och en terrorobot i svarta uniformer bad dem följa med dem så var det inte annat än att göra det. De blev ledda till ett stort tält i andra änden av det avspärrade området. Där blev de insläppta och fick möta mannen som invigningstalat. Det var handelskommissarie Herbart Krööger, andre mäktigaste personen i hela Pyrisamfundet.
Något nervösa blev de erbjudna att, baserat på deras rykte som räddarna i Ulkebo, ta reda på vem som stod bakom sabotaget som tydligen hade krävt Horatio Herz liv samt en hel del andra aristokrater. De blev erbjudna en rundlig summa men hade ändå mage att försöka köpslå med herr Kröger. Som tur är kom de undan med att bli utkörda och tillsagda att inte återkomma förrän de hade resultat.
Baserat på lodjurets oroliga utseende avskrev de honom som misstänkt och tog honom istället till hjälp att undersöka Grävarn. Deras fornkunskaper fick dem att uppdaga att någon hade programmerat om automaten vid halvåttatiden kvällen innan, samt att denne någon varit en automat själv! De delade upp sig och satte Arne på att leta efter spår runt automatgaraget samtidigt som de andra gick för att prata med Herbart Kröögers terrorrobotlivvakt. Dex skötte snacket men kom inte fram till mer än att det troligtvis inte var terrorroboten som hade gjort det. Samtidigt hade Melvin gått för att besöka mutantlägret och se om någon ville spela kort. Det ville de och han tjänade lite pengar. Innan han blev ivägkörd upptäckte han att det fanns ett tält där det stod en mutant utanför som vakt.
Arne fann spår vid garaget, någon tung person hade smugit sig in genom att flytta på en skiva på baksidan och spåren gick rakt fram till där Grävaren hade stått. Efter ett tag fick han upp spåret och de följde det ut runt hela det avspärrade området förbi heliografstationen. Medan han spårade vidare gick Boba och Abel upp till stationen för att fråga arbetarna om de hade sett något kvällen innan, men det gav inget. Heliografarbetarna verkade mest inriktade på att skicka meddelanden vidare och utgöra informationsflödets aorta i pyrisamfundet.
Arne följde spåret hela vägen runt lägret tills det till slut försvann vid den stora vägen som gick österut. På norra sidan låg den teknikfientliga sekten Ynk och eländes eländes läger och på den södra sidan mutantarbetarnas stora läger. Återigen delade de upp sig. Dex stegade iväg mot Ynk och eländes elände med Abel i hasorna medan Melvin och Boba smög sig mot mutantlägret. Arne stannade och försökte spåra mer.
Dex uppenbarelse fick sekten att tro att undergången var här. En forntidsuppenbarelse som kommit för att utrota dem. Hans utfrågning gick inget vidare, trots Abels försök att medla. Det slutade med att han gick därifrån med sektledaren i handen. Stackaren hade dock bruten ryggrad och ylade i skräck.
Boba smög in i ett buskage och med en svår ansträngning fick han sin astralkropp att skiljas från kroppen. Han var psimutant! Som tur var visste ingen annan om det. Astralkroppen susade fram och tillbaka i lägret och hittade inget intressant förutom att en av arbetarna bar en forntidsring med en glittrande utstrålning. Han tog sig in i lägret och stötte på exempel på arbetarpropaganda och trötta arbetslösa mutanter. Han tog ett snack med mutanten med ringen och fick titta på den. Trots sina fornkunskaper såg det bara ut som en svart platicsring. Han tackade för sig och lämnade lägret.
Under tiden hade Melvin återigen spelat kort med några mutanter. Innan han vunnit för mycket smög han iväg till tältet med vakten och tog sig runt till baksidan.
De andra möttes på vägen där Arne inte funnit några spår alls. Sektledaren blev befriad från sina smärtor då Dex kastade iväg honom ett tiotal meter eftersom det inte gick att prata med honom i närheten. Tillsammans ställde de kosan mot avspärrningarna för att få lite välbehövlig sömn. På vägen mötte de mutanternas ledare Cassandra Egg. Hon verkade arg och ville inte prata, speciellt inte med sådana klassförrädare som frotterar sig med människor.
Samtidigt bröt sig Melvin in i tältet genom att tvinga sin gängliga gummikropp under den tunga tältduken. Därinne letade han igenom sängen och en koffert. Kofferten innehöll bara smutsiga och lindrigt rena kläder men han stannade ändå upp. Så här nära hade han aldrig varit en kvinna förut. Då hörde han tunga steg utanför och dök ner för att kravla sig ut. Men han kände ett hårt grepp om sitt ben och någon drog fram honom med ett skrik: ”Vad är det frågan om? Tjuv!”.
De andra på vägen hörde tumultet och började genast springande bege sig till platsen, förutom Boba som stannade vid de närmaste tälten. De kom fram till tältet och helt oprovocerat slet Dex bort det. Cassandra tittade upp och hennes ögon smalnade. ”Är ni inblandade?” Melvin var helt förstelnad av skräck. ”Ääähhm, jag bara, eh”.
”Vi undersöker på handelskommisariens uppdrag” blev svaret. ”Era lakejer, springer ni den mutanthatande adelns ärenden va? Skulle den här fjanten plantera bevis kanske?” Med en spark välte hon sängen. Runtomkring hade nästan hela lägrets mutanter samlats för att åse detta spektakel. ”Här då?” Hon sparkade på kofferten som välte. Ut trillade en programmeringskonsol som Melvin uppenbarligen hade missat i sitt sökande.
Då valde Dex att slå en näve genom Cassandra Egg. Alla blev nerstänkta med blod och hon dog med ett förvånat uttryck i ansiktet.
Pöbeln blev vild av ilska och gav sig på de tappra hjältarna. Arne hann skjuta en mutant i bröstet och Dex svingade sina stora nävar. Melvin försökte fly men fastnade med en fot i sängkläderna. Abel fån Schnitzel sträckte upp sina händer i luften och skrek förtvivlat ”Jag ger mig!”. De fick duktigt med stryk innan de låg på marken, fasthållna och fick mer stryk. Samtidigt satte Boba fyr på ett tält innan han sprang mot avspärrningen.
”Det är mutanterna!” skrek han när han nådde fram. Ur barackerna strömmade det soldater eftersom skotten från mutantlägret hade ekat genom natten. Med militärisk disciplin ledde översten sin enhet i språngmarsch. Boba tog plats överst på en brädhög för att se ordentligt med sin forntidskikare. Han kunde se hur soldaterna ställde upp sig i två led och hur mutanterna hade beväpnat sig med molotovs utdelade av mutanten med plasticsringen. När mutanterna strömmade ut ur lägret för att äntligen ta ut sin frustration på några onda människor blev de nerskjutna.
Medan främre raden soldater laddade om tog bakre raden ett steg fram och avfyrade sina karbiner. Detta repeterades tills officeren skrek ”Eld upphör!”. De få mutanter som inte blivit nerskjutna hade flytt fältet, kvar fanns bara våra hjältar.
Sent på natten fick de avlägga rapport för handelskommisarien Krööger som var på särdeles dåligt humör. Hans enda förhållningsorder hade varit att de skulle sköta det ”snyggt och diskret”. Istället hade han fått samfundets värsta mutantmassaker på halsen. von Schnitzel var den enda som försökte lyfta det faktum att förövaren faktiskt varit en automat som använt en inbyggd konsol, men det var ingen som ville lyssna.
De fick sina pengar och blev sedan satt på båten mot Pirit med order att inte tala om hela incidenten.
Senast redigerad av Ironjens den tor 24 maj 2012, 12:02, redigerad totalt 3 gång.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel fyra: Huvudjägarna del 1 – Dödsgroparna
Hjältarna anländer Pirit där de hittar Översten som Arne letar efter. Både Dex och Boba avviker men de får ett uppdrag av Översten att finna ett automathuvud. Storviltsjägaren Magnus af Marnääs erbjuder att hjälpa dem. Uppdraget för dem ut på frihetens slätter och de får slåss mot en av de värsta bestarna: Kejsaråhlen!
På båten Flåsfrun färdades de sedan ner till Pirit genom Vättaträskets utkanter. Då det var sen höst blev de inte utsatta för några reptilmannaöverfall eftersom de är farligast på sommaren. Dessutom hade de turen att se en vättatapir sävligt stå och äta sjögräs medan de tuffade förbi. Hade den haft en unge hade de mycket väl kunnat bli dödade.
När de närmade sig Pirit stod de på däck och tog in utsikten. Nere vid träskets kant bredde husen ut sig upp mot kullarna och de kunde redan på det här avståndet skilja ut vilka områden som var bättre bemedlade och vilka som var mer nergångna. För såväl Melvin som Boba var det en storslagen syn, aldrig hade de sett så många hus på en och samma gång. Tänk hur många som måste bo där! De andra var inte lika imponerade. Abel tänkte på sin barndoms Nordholmia, Arne hade varit här förut och Dex brydde sig inte alls. När båten väl lade till och de hoppat iland stod de inför ett nytt dilemma; var fanns Översten?
Abel fån Schnitzel visste dock på råd. Hans blick hade redan från piren landat på det som måste vara rådhuset och de styrde kosan dit för att leta i stadsarkiven. I den lilla parken framför rådhuset skrek plötsligt Boba till och tog sig för huvudet. ”Grabbar, det är något jag måste fixa! Jag hittar er sen”.
Med detta kryptiska uttalande sprang han iväg genom stan. De andra rykte på axlarna och klev in i rådhuset. Inne i den imposanta byggnaden var det fullt med knegare som köade till tre små luckor medan en lucka helt saknade kö. Abel sa till de andra att vänta medan han obekymrat klev fram till den fria luckan.
En äldre man med tjocka glasögon såg upp på honom genom den lilla luckan och undrade hur han kunde stå till tjänst. Efter lite prat och några krediters smörjning hade han fått reda på att Översten egentligen hette Rufidor Ludom och förestod en Import/Exportfirma belägen på De Döda Motorskallarnas Aveny. Han gick tillbaka till de andra och sedan letade de efter adressen på den stora väggkartan. Eller snarare Abel gjorde det, de andra kunde ju inte läsa.
Det visade sig att De Döda Motorskallarnas Aveny var en av Pirits kortaste gator och var den väg de hade gått från hamnen upp till rådhuset. De gav sig följaktligen iväg ner mot hamnen. Döm om deras förvåning när de möter Xerxes Primius. ”Ah, där är ni ju. Dex jag har en order här signerad av Admiralen för reservflottan, som råkar vara kapten Torsks bror, att du ska infinna dig på skeppet Malört så fort som möjligt för att bibringa detta eminenta fartyg din kolskyfflarexpertis”. Dex, som stillatigande lyssnat på Primius, tog ordern och läste den, slängde den över axeln och lade försiktigt ner alla de knytan och väskor med de övriga äventyrarnas packning som han burit runt på. Sedan började han med snabba steg traska norrut. ”Hallå, jag får se det där!” skrek Abel med upprörd lagvrängarröst och plockade upp dokumentet. Men allt verkade vara i sin ordning.
”Eh, jaha, var är ni på väg då?” stammade Primius fram, medveten om att de andra inte var särskilt glada. ”Kaptenens sista slantar räckte bara till att skicka mig efter er, jag är liksom pank nu.” De stirrade argt på honom tills han till sist vek ner blicken och mumlande att ”Kollegiet för bättre vetande behöver säkert kunskapare” gick han iväg.
De andra hittade Överstens nergångna lagerhus och klev in. Där möttes de av anblicken av lårar staplade från golv till tak och överallt prylar, prylar, prylar. ”Hallå?” Runt en hög med forntida tunnor dök en rödblossig och tjock farbror upp. ”Nämen lilleBohr” skrek han ut i förtjusning. ”Du ser ju precis ut som din far” sa han till Arne och klappade honom i ryggen. ”Det här får vi fira med lite Bästing!”. Han bjöd in dem i ett litet kontor längst bak i lokalen och hällde upp det finaste svartvin samfundet kan frambringa i väldigt små forntida glas av riktigt glas.
Efter att ha förhört sig om faderns tillstånd och en hel del skålande hördes att brak utifrån lagret. In på kontoret klev en person som slog dem med häpnad. Med sin grace, sitt fint mejslade ansikte, sitt långa blonda hår och sin air av återhållen styrka var han en klockren alfahanne. Men när han log och frågade Översten vad tingesten han höll i sin hand var för något insåg allihop att detta var en man som man utan att tveka skulle följa in i helvetets portar om han bad om det.
Översten svarade att det var ett forntidsplasticsvapen och gav ett hutlöst pris. Mannen verkade fundera lite och krävde sedan bevis för att den fungerade. Översten kontrade med att det gjorde den inte men visade hur man skulle skjuta med den. Hanen slog till med ett tomt knäppande och alla rykte till ofrivilligt. Men precis som utlovat kom det ingen smäll. Mannen betalade dock och de andra fick en vag föraning om att han kanske inte var precis så smart som han var snygg.
”Magnus af Marnääs, ni är ju en äventyrare och jägare av första rang, ni skulle inte vara intresserad av att hjälpa dessa herrar med sitt åtagande?”. Efter presentationer och utbytande av jakthistorier då bland annat Arne berättade om hur han med sin trubbiga sabel dödat en ekoxe, satte Översten igång att berätta vad han ville ha hjälp med.
För några veckor sedan fick hans medarbetare erbjudande om att köpa en automat i Nordholmia. En automat som sades fortfarande prata de gamles språk och därmed måste ha kommit ur enklaverna nyligen. En sådan automat skulle vara värd en förmögenhet men de fick köpa den billigt. När den sedan åkte diligens ner till Pirit med en av medarbetarna blev diligensen överfallen och samtliga ombord blev halshuggna. När samfundssoldaterna kom till platsen fanns inte ett enda huvud kvar, bara kropparna. Det var ju tråkigt med medarbetaren, men han var trots allt bara inhyrd på konsultbasis, det var ännu tråkigare med automaten.
Sådana överfall hade inträffat tidigare och det var motorskallar från Frihetens slätter i söder som oftast misstänktes för de här attackerna. Nu ville Översten alltså att de skulle hitta det försvunna automathuvudet och erbjöd dem en rundlig ersättning i form av 42 krediter i veckan, max 100 krediter per person samt lite utrustning, däribland en forntidslykta, och matkonserver. De försökte köpslå lite lamt men ersättningen och prylarna förblev desamma.
Då Översten själv inte hade färdats på slätterna på mycket länge hade han inte mer tips att ge än att Muntermåla är stället där det händer på slätten. ”Lycka till” sa han och visade dem ut efter att ha gett dem en lapp med robotens namn på de gamlas språk. Tydligen stod det skrivet i pannan på automaten.
Då både Magnus och Arne hade varit i Pirit förut begav de sig till zonfararsyltan nummer ett för att ta reda på mer om motorskallarna. Där lyckades Melvin spela bort en månadshyra för en finare lägenhet i centrala Hindenburg på rekordtid vid tju’ett-bordet samtidigt som de andra inte fick reda på särskilt mycket. Ett rykte sa att motorskallarna gjorde vrålsprit på huvudena men annars var det ingen som visste något om huvudena. Däremot var de flesta eniga om att Muntermåla var stället att få reda på mer.
Då klockan var mycket tog de in på hotell. Melvin tog in på Pensionat Bukten och blev nästan rånmördad under natten, Arne och Abel tog in på ett trevligt hotell i Gamla Poirot och Magnus tog en liten omväg. Först begav han sig till Casino Cino för att ragga och trodde att han fick napp men hamnade istället i samspråk med den tilltänktas man, Graham Gryne – Kejsarens öra bland folket i Pirit. Till sist tog han sig därifrån och gjorde ett besök på Salong Guppi innan han tog in på Pirits finaste hotell.
På morgonen gav de sig av söderut ut på Frihetens slätter. Magnus af Marnääs till fåle och de andra till fots. Vägen ringlade sig lerig fram mellan skördade tobaksfält, leriga päråkrar och barrberodlingar. Barrberodlingarna var inte alls skördade och Melvin, den ende med någon slags jordbrukserfarenhet drog sig till minnes att det nog varit en mild höst och de nog hade fått växa till sig innan skörd. Efter några timmar hade vägen blivit synligt mindre och delade sig i två precis lika små stigar. Ingen hade någon aning om vilket håll som gick mot Muntermåla. Magnus, alltid redo att ta kommandot, sa till de andra att vänta medan han red för att kolla. Han tog den högra stigen som ledde in på en Barrberodling.
Naturligtvis red han för snabbt under de för en fålryttare för lågt hängande barrberbladen och blev efter en kvart slagen ur sadeln ner i leran. En bit längre fram såg han att det öppnade upp sig i en rågång och eftersom det var dit fålen sprungit styrde han stegen dit. När han kom ut i rågången blev han hejdad av en bastant mutantkvinna, med två barn i hasorna. Kvinnan riktade ett gevär mot honom och ville veta vad han gjorde där. Hans charm fick henne dock snabbt att tina och han förhörde sig om vägen till Muntermåla och fick veta att han var på väg åt fel håll.
Han fick även höra om dödshålen som fanns i området vilka lämnats av en otrolig styggelse som dånande och skrikande hade varit i området tillsammans med ett gäng motorskallar. Magnus blev genast nyfiken och bad om att bli förevisad ett sådant hål men kvinnan vädjade till honom att inte gå dit, det var där som hennes gubbe hade dött. Han lugnade henne med att han var storviltsjägare och inte rädd för något men att han först skulle hämta sina kamrater.
De andra blev lite förvånade när Magnus dök upp lerig från topp till tå men följde med honom tillbaka till gården. Väl på plats undersökte de det närmaste dödshålet. Runt hålet var en vall av uppgrävd jord så det gick inte riktigt att titta ner. Magnus sade åt Melvin att börja gräva bort vallen.
Melvin tittade på Arne som sa ”Jag är för svag!” och på Abel som i sin tur såg ner på sina vita ulkskinnsvantar. En svettig timme senare, trots det kyliga höstregnet, hade Melvin grävt bort en bit av vallen och de tittade ner. Magnus slängde ner ett mynt men hörde aldrig hur det landade. Tanten blev helt till sig. ”Är ni helt galen herrn? Ska ni väcka asbävern som gnager på jordens rötter?” Magnus blev än mer nyfiken. ”Asbäver? Det är något som jag inte skjutit än”. Abel förklarade diskret att det rörde sig om vidskepelse men då vid höll Magnus att man måste undersöka om styggelsen var nere i hålet.
Som förste undersökare utsågs Arne tack vare sin ringa storlek. Han fick forntidslyktan i sin hand och firades ner i hålet. Det började regna mer och en bit ner i hålet såg han något som låg ringlat på botten. När det började röra på sig och blixtra förstod han genast var det var. ”Dra upp mig! Dra upp mig!” skrek han desperat och de andra firade upp honom. Född på frihetens slätter som han var hade han genast känt igen åhlen när han såg den. Att döma av storleken så rörde det sig nog om en kejsaråhl.
Magnus blev eld och lågor. Kejsaråhl hade han inte heller dödat! ”Jag tar en puffra i varje hand och forntidslyktan i munnen så får ni fira ner mig” sa han till de andra mer tveksamma deltagarna. Men lyktan var för stor för att hålla i munnen så han fick nöja sig med en puffra när han hissades ner i det nu sjukt leriga hålet.
Sakta hissades han ner och när det bara var ett dussin meter kvar tog han sikte på huvudet och smällde av. Åhlen verkade mest bli irriterad och slingrade runt på botten innan mer och mer verkade försvinna in i väggen. Magnus hörde hur det lät konstigt från hålets vägg innan Kejsaråhlen stack ut ur leran och högg mot honom. Han sköt besten en gång i huvudet innan han skrek åt de andra att dra upp honom. Lika fort som de drog grävde sig Kejsaråhlen genom den leriga marken och under uppfärden gjorde den fler utfall mot honom.
Samtidigt som Magnus kravlade sig över den leriga kanten bröt den fula besten upp ur marken i det gråa höstljuset. Det blev en hård kamp mot besten men till sist föll den för ett skott i pannan.
”Signe er herrn” skrek tanten Gunsy. ”Nu blir det åhlagille!”
Hjältarna anländer Pirit där de hittar Översten som Arne letar efter. Både Dex och Boba avviker men de får ett uppdrag av Översten att finna ett automathuvud. Storviltsjägaren Magnus af Marnääs erbjuder att hjälpa dem. Uppdraget för dem ut på frihetens slätter och de får slåss mot en av de värsta bestarna: Kejsaråhlen!
På båten Flåsfrun färdades de sedan ner till Pirit genom Vättaträskets utkanter. Då det var sen höst blev de inte utsatta för några reptilmannaöverfall eftersom de är farligast på sommaren. Dessutom hade de turen att se en vättatapir sävligt stå och äta sjögräs medan de tuffade förbi. Hade den haft en unge hade de mycket väl kunnat bli dödade.
När de närmade sig Pirit stod de på däck och tog in utsikten. Nere vid träskets kant bredde husen ut sig upp mot kullarna och de kunde redan på det här avståndet skilja ut vilka områden som var bättre bemedlade och vilka som var mer nergångna. För såväl Melvin som Boba var det en storslagen syn, aldrig hade de sett så många hus på en och samma gång. Tänk hur många som måste bo där! De andra var inte lika imponerade. Abel tänkte på sin barndoms Nordholmia, Arne hade varit här förut och Dex brydde sig inte alls. När båten väl lade till och de hoppat iland stod de inför ett nytt dilemma; var fanns Översten?
Abel fån Schnitzel visste dock på råd. Hans blick hade redan från piren landat på det som måste vara rådhuset och de styrde kosan dit för att leta i stadsarkiven. I den lilla parken framför rådhuset skrek plötsligt Boba till och tog sig för huvudet. ”Grabbar, det är något jag måste fixa! Jag hittar er sen”.
Med detta kryptiska uttalande sprang han iväg genom stan. De andra rykte på axlarna och klev in i rådhuset. Inne i den imposanta byggnaden var det fullt med knegare som köade till tre små luckor medan en lucka helt saknade kö. Abel sa till de andra att vänta medan han obekymrat klev fram till den fria luckan.
En äldre man med tjocka glasögon såg upp på honom genom den lilla luckan och undrade hur han kunde stå till tjänst. Efter lite prat och några krediters smörjning hade han fått reda på att Översten egentligen hette Rufidor Ludom och förestod en Import/Exportfirma belägen på De Döda Motorskallarnas Aveny. Han gick tillbaka till de andra och sedan letade de efter adressen på den stora väggkartan. Eller snarare Abel gjorde det, de andra kunde ju inte läsa.
Det visade sig att De Döda Motorskallarnas Aveny var en av Pirits kortaste gator och var den väg de hade gått från hamnen upp till rådhuset. De gav sig följaktligen iväg ner mot hamnen. Döm om deras förvåning när de möter Xerxes Primius. ”Ah, där är ni ju. Dex jag har en order här signerad av Admiralen för reservflottan, som råkar vara kapten Torsks bror, att du ska infinna dig på skeppet Malört så fort som möjligt för att bibringa detta eminenta fartyg din kolskyfflarexpertis”. Dex, som stillatigande lyssnat på Primius, tog ordern och läste den, slängde den över axeln och lade försiktigt ner alla de knytan och väskor med de övriga äventyrarnas packning som han burit runt på. Sedan började han med snabba steg traska norrut. ”Hallå, jag får se det där!” skrek Abel med upprörd lagvrängarröst och plockade upp dokumentet. Men allt verkade vara i sin ordning.
”Eh, jaha, var är ni på väg då?” stammade Primius fram, medveten om att de andra inte var särskilt glada. ”Kaptenens sista slantar räckte bara till att skicka mig efter er, jag är liksom pank nu.” De stirrade argt på honom tills han till sist vek ner blicken och mumlande att ”Kollegiet för bättre vetande behöver säkert kunskapare” gick han iväg.
De andra hittade Överstens nergångna lagerhus och klev in. Där möttes de av anblicken av lårar staplade från golv till tak och överallt prylar, prylar, prylar. ”Hallå?” Runt en hög med forntida tunnor dök en rödblossig och tjock farbror upp. ”Nämen lilleBohr” skrek han ut i förtjusning. ”Du ser ju precis ut som din far” sa han till Arne och klappade honom i ryggen. ”Det här får vi fira med lite Bästing!”. Han bjöd in dem i ett litet kontor längst bak i lokalen och hällde upp det finaste svartvin samfundet kan frambringa i väldigt små forntida glas av riktigt glas.
Efter att ha förhört sig om faderns tillstånd och en hel del skålande hördes att brak utifrån lagret. In på kontoret klev en person som slog dem med häpnad. Med sin grace, sitt fint mejslade ansikte, sitt långa blonda hår och sin air av återhållen styrka var han en klockren alfahanne. Men när han log och frågade Översten vad tingesten han höll i sin hand var för något insåg allihop att detta var en man som man utan att tveka skulle följa in i helvetets portar om han bad om det.
Översten svarade att det var ett forntidsplasticsvapen och gav ett hutlöst pris. Mannen verkade fundera lite och krävde sedan bevis för att den fungerade. Översten kontrade med att det gjorde den inte men visade hur man skulle skjuta med den. Hanen slog till med ett tomt knäppande och alla rykte till ofrivilligt. Men precis som utlovat kom det ingen smäll. Mannen betalade dock och de andra fick en vag föraning om att han kanske inte var precis så smart som han var snygg.
”Magnus af Marnääs, ni är ju en äventyrare och jägare av första rang, ni skulle inte vara intresserad av att hjälpa dessa herrar med sitt åtagande?”. Efter presentationer och utbytande av jakthistorier då bland annat Arne berättade om hur han med sin trubbiga sabel dödat en ekoxe, satte Översten igång att berätta vad han ville ha hjälp med.
För några veckor sedan fick hans medarbetare erbjudande om att köpa en automat i Nordholmia. En automat som sades fortfarande prata de gamles språk och därmed måste ha kommit ur enklaverna nyligen. En sådan automat skulle vara värd en förmögenhet men de fick köpa den billigt. När den sedan åkte diligens ner till Pirit med en av medarbetarna blev diligensen överfallen och samtliga ombord blev halshuggna. När samfundssoldaterna kom till platsen fanns inte ett enda huvud kvar, bara kropparna. Det var ju tråkigt med medarbetaren, men han var trots allt bara inhyrd på konsultbasis, det var ännu tråkigare med automaten.
Sådana överfall hade inträffat tidigare och det var motorskallar från Frihetens slätter i söder som oftast misstänktes för de här attackerna. Nu ville Översten alltså att de skulle hitta det försvunna automathuvudet och erbjöd dem en rundlig ersättning i form av 42 krediter i veckan, max 100 krediter per person samt lite utrustning, däribland en forntidslykta, och matkonserver. De försökte köpslå lite lamt men ersättningen och prylarna förblev desamma.
Då Översten själv inte hade färdats på slätterna på mycket länge hade han inte mer tips att ge än att Muntermåla är stället där det händer på slätten. ”Lycka till” sa han och visade dem ut efter att ha gett dem en lapp med robotens namn på de gamlas språk. Tydligen stod det skrivet i pannan på automaten.
Då både Magnus och Arne hade varit i Pirit förut begav de sig till zonfararsyltan nummer ett för att ta reda på mer om motorskallarna. Där lyckades Melvin spela bort en månadshyra för en finare lägenhet i centrala Hindenburg på rekordtid vid tju’ett-bordet samtidigt som de andra inte fick reda på särskilt mycket. Ett rykte sa att motorskallarna gjorde vrålsprit på huvudena men annars var det ingen som visste något om huvudena. Däremot var de flesta eniga om att Muntermåla var stället att få reda på mer.
Då klockan var mycket tog de in på hotell. Melvin tog in på Pensionat Bukten och blev nästan rånmördad under natten, Arne och Abel tog in på ett trevligt hotell i Gamla Poirot och Magnus tog en liten omväg. Först begav han sig till Casino Cino för att ragga och trodde att han fick napp men hamnade istället i samspråk med den tilltänktas man, Graham Gryne – Kejsarens öra bland folket i Pirit. Till sist tog han sig därifrån och gjorde ett besök på Salong Guppi innan han tog in på Pirits finaste hotell.
På morgonen gav de sig av söderut ut på Frihetens slätter. Magnus af Marnääs till fåle och de andra till fots. Vägen ringlade sig lerig fram mellan skördade tobaksfält, leriga päråkrar och barrberodlingar. Barrberodlingarna var inte alls skördade och Melvin, den ende med någon slags jordbrukserfarenhet drog sig till minnes att det nog varit en mild höst och de nog hade fått växa till sig innan skörd. Efter några timmar hade vägen blivit synligt mindre och delade sig i två precis lika små stigar. Ingen hade någon aning om vilket håll som gick mot Muntermåla. Magnus, alltid redo att ta kommandot, sa till de andra att vänta medan han red för att kolla. Han tog den högra stigen som ledde in på en Barrberodling.
Naturligtvis red han för snabbt under de för en fålryttare för lågt hängande barrberbladen och blev efter en kvart slagen ur sadeln ner i leran. En bit längre fram såg han att det öppnade upp sig i en rågång och eftersom det var dit fålen sprungit styrde han stegen dit. När han kom ut i rågången blev han hejdad av en bastant mutantkvinna, med två barn i hasorna. Kvinnan riktade ett gevär mot honom och ville veta vad han gjorde där. Hans charm fick henne dock snabbt att tina och han förhörde sig om vägen till Muntermåla och fick veta att han var på väg åt fel håll.
Han fick även höra om dödshålen som fanns i området vilka lämnats av en otrolig styggelse som dånande och skrikande hade varit i området tillsammans med ett gäng motorskallar. Magnus blev genast nyfiken och bad om att bli förevisad ett sådant hål men kvinnan vädjade till honom att inte gå dit, det var där som hennes gubbe hade dött. Han lugnade henne med att han var storviltsjägare och inte rädd för något men att han först skulle hämta sina kamrater.
De andra blev lite förvånade när Magnus dök upp lerig från topp till tå men följde med honom tillbaka till gården. Väl på plats undersökte de det närmaste dödshålet. Runt hålet var en vall av uppgrävd jord så det gick inte riktigt att titta ner. Magnus sade åt Melvin att börja gräva bort vallen.
Melvin tittade på Arne som sa ”Jag är för svag!” och på Abel som i sin tur såg ner på sina vita ulkskinnsvantar. En svettig timme senare, trots det kyliga höstregnet, hade Melvin grävt bort en bit av vallen och de tittade ner. Magnus slängde ner ett mynt men hörde aldrig hur det landade. Tanten blev helt till sig. ”Är ni helt galen herrn? Ska ni väcka asbävern som gnager på jordens rötter?” Magnus blev än mer nyfiken. ”Asbäver? Det är något som jag inte skjutit än”. Abel förklarade diskret att det rörde sig om vidskepelse men då vid höll Magnus att man måste undersöka om styggelsen var nere i hålet.
Som förste undersökare utsågs Arne tack vare sin ringa storlek. Han fick forntidslyktan i sin hand och firades ner i hålet. Det började regna mer och en bit ner i hålet såg han något som låg ringlat på botten. När det började röra på sig och blixtra förstod han genast var det var. ”Dra upp mig! Dra upp mig!” skrek han desperat och de andra firade upp honom. Född på frihetens slätter som han var hade han genast känt igen åhlen när han såg den. Att döma av storleken så rörde det sig nog om en kejsaråhl.
Magnus blev eld och lågor. Kejsaråhl hade han inte heller dödat! ”Jag tar en puffra i varje hand och forntidslyktan i munnen så får ni fira ner mig” sa han till de andra mer tveksamma deltagarna. Men lyktan var för stor för att hålla i munnen så han fick nöja sig med en puffra när han hissades ner i det nu sjukt leriga hålet.
Sakta hissades han ner och när det bara var ett dussin meter kvar tog han sikte på huvudet och smällde av. Åhlen verkade mest bli irriterad och slingrade runt på botten innan mer och mer verkade försvinna in i väggen. Magnus hörde hur det lät konstigt från hålets vägg innan Kejsaråhlen stack ut ur leran och högg mot honom. Han sköt besten en gång i huvudet innan han skrek åt de andra att dra upp honom. Lika fort som de drog grävde sig Kejsaråhlen genom den leriga marken och under uppfärden gjorde den fler utfall mot honom.
Samtidigt som Magnus kravlade sig över den leriga kanten bröt den fula besten upp ur marken i det gråa höstljuset. Det blev en hård kamp mot besten men till sist föll den för ett skott i pannan.
”Signe er herrn” skrek tanten Gunsy. ”Nu blir det åhlagille!”
Senast redigerad av Ironjens den tor 24 maj 2012, 12:05, redigerad totalt 2 gång.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel fem: Huvudjägarna del 2 – Muntermåla nästa!
Där hjältarna kämpar sig vidare genom allsköns bestar och marodörer för att nå slätternas handelscentra: Muntermåla. Väl där ägnar de sig åt alla former av skörlevnad staden har att erbjuda samtidigt som de letar information.
Efter att ha frossat sig mätta på allsköns åhlarätter under kvällen blev de inkvarterade hos Gunnsy och fick en god natts sömn. Nästa dag begav sig hjältarna vidare mot Muntermåla. Den här gången fick de Gunsys äldste son Nisse med sig som guide så att de inte skulle hamna vilse igen.
Och det var tur att de fick med sig Nisse. Med hans uppmärksamma blick och vildmarksvana lyckades de undvika en stor fläck dödsjord som bredde ut sig över stigen. När de senare hörde ett märkligt surrande dån, antagligen från något slags forntidsmonstrum visade han återigen sin användbarhet. Ljudet kom från bakom nästa krön och alla gjorde sig redo. Herr Marnääs vilade sitt Musködunder mot klykan som Nisse höll och siktade mot krönet där stigen försvann och där dånet kom ifrån.
När vidundret visade sig sköt herr Marnääs helt oförväget men missade. Smällen fick dock föraren av det hiskeligt obalanserade forntidsåket att väja av stigen och välta. Efter en kort eldstrid så var det Arnes sabel som avslutade kalaset då den rändes genom magen på marodören.
Med Nisse i chocktillstånd rotade man igenom rånmordsfyndet; ett forntidsåk, en forntidspuffra och två mackor. Arne åt mackorna innan de spände fålen framför flakmoppen och alla nu kunde åka vagn istället.
Framåt skymningen så blev de dock varse något vid horisonten. Men det var Nisse som först såg var det var: ”Levergökar! Nu är vi körda!” skrek han innan han försvann. En flock på fem stycken stora strutsliknande djur kom springande med klapprande tandbemängda näbbar. Dock gjorde äventyrarnas medhavda arsenal kort jobb av monstrena. Den enda som faktiskt nådde fram fick även den smaka Arnes sabel.
När lugnet hade lagt sig letade man reda på Nisse som hade gömt sig under flaket på forntidsåket. Sedan skar man ut levergökslevrarna enligt Arnes anvisningar, då det är den enda ätbara delen av asätarna.
Med femtio kilo levergökslever, torftigt inlindade i filtar på flaket gav de sig vidare. De slog läger vid en slemmig göl under kvällen där alla noga såg till att koka vattnet innan de drack. Förutom Arne som därtill tvättade av sig allt marodör- och monsterblod i pölen. Givetvis fick han också tillbringa natten på huk med en riktigt svårartad rännskita.
Tredje dagen förflöt utan oväntade incidenter och på eftermiddagen anlände de till den palissadomgärdade byn och handelsplatsen Muntermåla. Då ingen varit där tidigare följde de vägen in genom porten och fram till stora torget där arenan ligger. Genom att fråga sig fram fick de vägbeskrivningen till handlaren Möffers där de säkert skulle kunna byta bort sina göklevrar.
Möffers visade sig vara en tvåvåningsbuggnad i trä där bottenvåningen var öppen längs hela långsidan och presenningar var uppspända utanför för att skydda varorna som låg till salu på marken. Överallt sprang grisherrar i förkläden runt och sålde varor till hugande spekulanter. Efter en del schackrande från herr Marnääs sida lyckades han sälja göklevrarna för en robotrustning vilken, enligt den frodige handlaren herr Möffer själv, skulle erbjuda fullgott skydd mot allsköns sattyg i obygdens vildmarker. Den bestod av ett par bastanta robotskor med spännen och en silkig kroppsoverall med förstärkningar, allt i knalligt gul färg. Om man stängde spännena på skorna gick de knappt alls att gå men man stod framåtlutad och om man öppnade spännena var de fortfarande svåra att gå i och trillade lätt av. Herr Marnääs var barnsligt förtjust ändå.
Men när herr Marnääs försökte sälja även Nisse till herr Möffer, vilken uppenbarligen inte stod över slavhandel av buren i hörnet av affären att döma, bröt de andra in och fick honom att låta bli. Nisse sprang förskräckt hemåt gården.
Sedan tog herrarna in på hotell Hamnen där föreståndaren Bobster försäkrade dem att det var Muntermålas bästa hotell. ”Det ingår till och med frukost mina herrar!” När de kommit på plats bad de om vägbeskrivning till en bra sylta för att få reda på något om automatskallar. Mäster Senaphs var Bobsters bud och de gick dit.
Mäster Senaphs var en riktigt syltig sylta och när de anlände var det redan fullt ös på klientelet. De frågade sig runt och fick tipset att prata med Ummix och Fafferson men att de inte synts till där den kvällen. Herr Marnääs kom i samspråk med en muterad fladdermus med en säregen brytning. Han hette Mikko och förklarade att det bästa huset hade att erbjuda var drinken Senaphsluft. Både herr Marnääs och Mikko beställde in vars ett glas, svepte och däckade.
Melvin fick det otacksamma jobbet att släpa hem herr Marnääs till hotellet medan Arne och herr fån Schnitzel tog omvägen runt Pinters Pikanta, det största horhuset på Frihetens slätter. Där inskränkte sig dock djurmutanterna till några vesslor så Arne gick hem medan herr fån Schnitzel förlustade sig på gentlemannavis med den minst muterade på stället.
Där hjältarna kämpar sig vidare genom allsköns bestar och marodörer för att nå slätternas handelscentra: Muntermåla. Väl där ägnar de sig åt alla former av skörlevnad staden har att erbjuda samtidigt som de letar information.
Efter att ha frossat sig mätta på allsköns åhlarätter under kvällen blev de inkvarterade hos Gunnsy och fick en god natts sömn. Nästa dag begav sig hjältarna vidare mot Muntermåla. Den här gången fick de Gunsys äldste son Nisse med sig som guide så att de inte skulle hamna vilse igen.
Och det var tur att de fick med sig Nisse. Med hans uppmärksamma blick och vildmarksvana lyckades de undvika en stor fläck dödsjord som bredde ut sig över stigen. När de senare hörde ett märkligt surrande dån, antagligen från något slags forntidsmonstrum visade han återigen sin användbarhet. Ljudet kom från bakom nästa krön och alla gjorde sig redo. Herr Marnääs vilade sitt Musködunder mot klykan som Nisse höll och siktade mot krönet där stigen försvann och där dånet kom ifrån.
När vidundret visade sig sköt herr Marnääs helt oförväget men missade. Smällen fick dock föraren av det hiskeligt obalanserade forntidsåket att väja av stigen och välta. Efter en kort eldstrid så var det Arnes sabel som avslutade kalaset då den rändes genom magen på marodören.
Med Nisse i chocktillstånd rotade man igenom rånmordsfyndet; ett forntidsåk, en forntidspuffra och två mackor. Arne åt mackorna innan de spände fålen framför flakmoppen och alla nu kunde åka vagn istället.
Framåt skymningen så blev de dock varse något vid horisonten. Men det var Nisse som först såg var det var: ”Levergökar! Nu är vi körda!” skrek han innan han försvann. En flock på fem stycken stora strutsliknande djur kom springande med klapprande tandbemängda näbbar. Dock gjorde äventyrarnas medhavda arsenal kort jobb av monstrena. Den enda som faktiskt nådde fram fick även den smaka Arnes sabel.
När lugnet hade lagt sig letade man reda på Nisse som hade gömt sig under flaket på forntidsåket. Sedan skar man ut levergökslevrarna enligt Arnes anvisningar, då det är den enda ätbara delen av asätarna.
Med femtio kilo levergökslever, torftigt inlindade i filtar på flaket gav de sig vidare. De slog läger vid en slemmig göl under kvällen där alla noga såg till att koka vattnet innan de drack. Förutom Arne som därtill tvättade av sig allt marodör- och monsterblod i pölen. Givetvis fick han också tillbringa natten på huk med en riktigt svårartad rännskita.
Tredje dagen förflöt utan oväntade incidenter och på eftermiddagen anlände de till den palissadomgärdade byn och handelsplatsen Muntermåla. Då ingen varit där tidigare följde de vägen in genom porten och fram till stora torget där arenan ligger. Genom att fråga sig fram fick de vägbeskrivningen till handlaren Möffers där de säkert skulle kunna byta bort sina göklevrar.
Möffers visade sig vara en tvåvåningsbuggnad i trä där bottenvåningen var öppen längs hela långsidan och presenningar var uppspända utanför för att skydda varorna som låg till salu på marken. Överallt sprang grisherrar i förkläden runt och sålde varor till hugande spekulanter. Efter en del schackrande från herr Marnääs sida lyckades han sälja göklevrarna för en robotrustning vilken, enligt den frodige handlaren herr Möffer själv, skulle erbjuda fullgott skydd mot allsköns sattyg i obygdens vildmarker. Den bestod av ett par bastanta robotskor med spännen och en silkig kroppsoverall med förstärkningar, allt i knalligt gul färg. Om man stängde spännena på skorna gick de knappt alls att gå men man stod framåtlutad och om man öppnade spännena var de fortfarande svåra att gå i och trillade lätt av. Herr Marnääs var barnsligt förtjust ändå.
Men när herr Marnääs försökte sälja även Nisse till herr Möffer, vilken uppenbarligen inte stod över slavhandel av buren i hörnet av affären att döma, bröt de andra in och fick honom att låta bli. Nisse sprang förskräckt hemåt gården.
Sedan tog herrarna in på hotell Hamnen där föreståndaren Bobster försäkrade dem att det var Muntermålas bästa hotell. ”Det ingår till och med frukost mina herrar!” När de kommit på plats bad de om vägbeskrivning till en bra sylta för att få reda på något om automatskallar. Mäster Senaphs var Bobsters bud och de gick dit.
Mäster Senaphs var en riktigt syltig sylta och när de anlände var det redan fullt ös på klientelet. De frågade sig runt och fick tipset att prata med Ummix och Fafferson men att de inte synts till där den kvällen. Herr Marnääs kom i samspråk med en muterad fladdermus med en säregen brytning. Han hette Mikko och förklarade att det bästa huset hade att erbjuda var drinken Senaphsluft. Både herr Marnääs och Mikko beställde in vars ett glas, svepte och däckade.
Melvin fick det otacksamma jobbet att släpa hem herr Marnääs till hotellet medan Arne och herr fån Schnitzel tog omvägen runt Pinters Pikanta, det största horhuset på Frihetens slätter. Där inskränkte sig dock djurmutanterna till några vesslor så Arne gick hem medan herr fån Schnitzel förlustade sig på gentlemannavis med den minst muterade på stället.
Senast redigerad av Ironjens den tor 31 maj 2012, 11:49, redigerad totalt 3 gång.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel sex: Huvudjägarna del 3 - Guide sökes
Där äventyrarna får en ny vän i Leopold fån Slingerbäck, spelar på fel hundar, startar krogslagsmål, handlar sprit och faktiskt får upp tre olika spår efter automathuvudet. Samt hyr två duktiga vildmarksguider.
Nästa morgon när de återsamlades för frukost visade det sig att Abel fån Schnitzel hade ådragit sig något slags åkomma och var indisponibel i feber. På plats i hotell Hamnens matsal var däremot handelsmannen Leopold fån Slingerbäck. En hyvens hederlig handlare kommen från Pirit till Muntermåla för att handla, och för att komma undan några mobsters som hade andra åsikter om en viss affär.
Han klev fram och presenterade sig och med sin oförlikenliga svada så var de strax såta vänner. Han fick lov att undersöka af Marnääs gevär samt deras forntidsåk. Geväret kunde han inte vare sig värdera eller laga på stående fot men åket kunde han gissa till att det var värt flera tusen krediter. Om man kunde hitta någon som ville köpa det, det vill säga. Äventyrarna blev inte riktigt nöjda med denna utsaga men begav sig till arenan för att se om de kunde hitta Ummix och Fafferson och Slingerbäck gjorde dem sällskap.
Vid arenan var det kö för att komma in. Herr af Marnääs är inte den som står i kö så han gick helt sonika förbi densamma. Dock höll det på att sluta illa då en gigantisk björnherre tyckte illa om dylika snobbfasoner. Några snabba krediter till vakttjuren så kunde de smita ifrån problemen in på arenan. Melvin bländades direkt av möjligheterna att tjäna snabba stålar på etterdoggskapplöpningen och satsade friskt på Tyska Torsten efter ett överhört stalltips på läktaren. De andra hade direkt fått syn på Ummix och Fafferson högst uppe på läktaren.
Ummix var helt enligt beskrivningen en väldigt liten björn och Fafferson en väldigt smal trana. De visade sig väldigt tillmötesgående och bjöd rikligt på såväl dricka som information då de precis dragit hem en rejäl hacka på slaggematchen innan.
Både Ummix och Fafferson drog sig till minnes att det för en vecka sedan hade varit motorskallar i byn och försökt kränga forntidsprylar mot bränsle till sina åk. De hade sett dem med en automatskalle men visste inte vem marodörerna hade handlat med men de hade lite idéer.
Dels kunde de berätta att Muntermåla sedan flera år tillbaka hade fred med Rubbitriket Storspirus och att man till och med hade börjat handla med dem. Bland annat de stora artilleripjäserna som stod i Muntermålas torn var alla av rubbithärkomst. Och är det något som rubbitar är intresserade av, förutom morötter, så är det ju forntidsprylar och mojänger. Så det var inte helt omöjligt att det var de som hade köpt huvudet om det var så att motorskallarna hade försökt sälja det.
Dels fanns det ju alltid Biörnehuus. Aurora Biörnstiernas gods som brukade kallas för Pyrisamfundets sydligaste utpost, trots att det låg alldeles ensamt på frihetens slätter. Hon skickade sin förvaltare Laage med jämna mellanrum till Muntermåla för att inhandla reservdelar till sin stora stab av automatarbetare. Det kunde ju tänkas att han hade köpt huvudet eftersom han hade varit här ungefär samtidigt.
Därtill kunde ju faktiskt Kampen ha köpt huvudet. Elias Kamp var en rask affärsman som enligt björnen och tranan var inblandad i de flesta affärer som på något sätt föregick i Muntermåla. Han hade nog dessutom varit den enda personen som kunnat fixa fram de stora mängder thinner marodörerna hade begärt för sina prylar. Men Kampen hade man inte sett till på ett tag. Hans medhjälpare, en stor älgherre som de inte visste namnet på, hade dykt upp död en dag och i samma veva hade Kampen försvunnit, så nu visste ingen var han var.
Samtidigt hade etterdoggsloppet startat och under vrål och skrik från publiken sprang till sist doggen Bingo Bob i mål långt före tvåan. Tyska Torsten slutade på en neslig sjundeplats, till Melvins stora sorg.
Fafferson lät förstå att han var en duktig forntidskännare så han följde med dem till Hamnen för att titta på af Marnääs plasticsgevär. Men han kunde inte heller ge något utlåtande om hur man skulle gå till väga för att laga det.
Just när de skulle lämna dem drog sig Ummix till minnes att marodörerna var ju ute efter etanol till sina fordon, och den bästa thinnern i Muntermåla var det som tillhandahölls av familjen Mafflack. Det kunde ju vara så att Kampen hade försökt stjäla den från dem. Ett besök på deras etablissemang kanske kunde ge några ledtrådar?
Sagt och gjort begav sig raskt de oförvägna äventyrarna till Åhlagott, familjen Mafflacks åhljägarsylta. De klev in i en lokal som på alla väggar pryddes av åhlljuster, rustningar, knivar och alla andra verktyg som hör åhljakten till på frihetens slätter. De flesta besökarna uppvisade den ärriga uppsyn som utmärker en åhljägare och allt prat i lokalen tystnade och de nyanlända synades noga. Magnus desarmerade dock situationen genom att peka på ett jätteljuster på väggen och utbrista att ”Ett sånt där hade varit bra att ha när vi nedgjorde kejsaråhlen. Den var så förmökans tålig mot puffror” innan han klev fram till bartendern och frågade efter herr Mafflack.
Bartendern erkände sig vara Erbert Mafflack, föreståndare för Åhlagott och serverade herrarna. När fån Slingerbäck direkt ville snacka affärer och köpa att stort parti thinner för transport till Pirit så höll dock Erbert upp händerna och hänvisade till sin bror Stefan. Det var han som förestod thinnerverksamheten.
De slog sig ner och väntade och efter ett tag klev Stefan in. Enligt planen de hade utarbetat under tiden så försökte af Marnääs fiska efter huruvida det hade skett någon thinnerstöld på sistone och om rättvisa hade skipats, men Stefan visade inte att han förstod vad af Marnääs var ute efter. Och vad alla kunde avgöra så fanns det inget som herr Mafflack dolde. Då gav sig fån Slingerbäck in i diskussionen och försökrade sig om att ett parti högklassig thinner skulle levereras till honom på hotell hamnen inom kort.
De lämnade Åhlagott och gick till en annan krog för att se om de kunde få lite mer information. Stegen styrdes mot Fizzers, Muntermålas lite finare hak. Men så fort de klev in så fick af Marnääs syn på en muterad hare som satt däckad i ett hörn. ”Rubbit!” utbrast Magnus instinktivt och klev fram till harherren.
”Hördudu, är du rubbit?” sa han högt och ryckte upp den däckade i skjortan. Haren verkade vara något slags missbrukare som hade försvunnit in i sitt rus och reagerade inte. Då gav af Marnääs honom några rejäla örfilar. Någon i lokalen skrek ”Krogslagsmål!” och sedan var hela baletten igång. Arne slog någon i bakhuvudet som tyvärr visade sig vara en automat som inte ens reagerade. Melvin dök ner under ett bord i sällskap med fån Slingerbäck. Magnus hann precis ducka en svepande klubba från en jättelik kronhjortsherre innan han med sin forntidspuffra ändade hans liv. Någon vrålade ”Fusk!” men smällen fick krogen att tömmas illa kvickt och det var bara hjältarna, en död kronhjortsherre, en däckad hare och en mycket sur krogägare med ett dubbelpipigt hagelgevär kvar i lokalen.
Varginnan i bartenderförklädet siktade på herr af Marnääs och sa ”Stick! Och våga aldrig visa era osnutna trynen här igen!”
De bestämde sig för att avsluta kvällen på Mäster Senaphs. Där skulle de säkert kunna hyra några guider för att ta dem till rubbitarna i Storspirus eftersom den ledtråden verkade så god som någon. Och Mäster Senaphs var ju ett zonfararhak om de någonsin sett ett.
På Mäster Senaphs var stämning hög och det var fullt med folk. En hel del av dem kände de igen från sitt tidigare besök på Fizzers och det hördes en hel del mumlande när de klev in. Men det var ingen som var särskilt slagsmålssugen och efter ett tag hade de kommit i samspråk med två ärrade äventyrare som barmästaren hade rekommenderat; katten King och igelkotten Ben.
Efter en del schackrande enades de om att katten och igelkotten skulle ta dem till Storspirus och tillbaka för den gentila summan av 50 lödiga samfundskrediter. Färden skulle avgå redan tidigt nästa dag så de begav sig tillbaka till hotellet.
Där äventyrarna får en ny vän i Leopold fån Slingerbäck, spelar på fel hundar, startar krogslagsmål, handlar sprit och faktiskt får upp tre olika spår efter automathuvudet. Samt hyr två duktiga vildmarksguider.
Nästa morgon när de återsamlades för frukost visade det sig att Abel fån Schnitzel hade ådragit sig något slags åkomma och var indisponibel i feber. På plats i hotell Hamnens matsal var däremot handelsmannen Leopold fån Slingerbäck. En hyvens hederlig handlare kommen från Pirit till Muntermåla för att handla, och för att komma undan några mobsters som hade andra åsikter om en viss affär.
Han klev fram och presenterade sig och med sin oförlikenliga svada så var de strax såta vänner. Han fick lov att undersöka af Marnääs gevär samt deras forntidsåk. Geväret kunde han inte vare sig värdera eller laga på stående fot men åket kunde han gissa till att det var värt flera tusen krediter. Om man kunde hitta någon som ville köpa det, det vill säga. Äventyrarna blev inte riktigt nöjda med denna utsaga men begav sig till arenan för att se om de kunde hitta Ummix och Fafferson och Slingerbäck gjorde dem sällskap.
Vid arenan var det kö för att komma in. Herr af Marnääs är inte den som står i kö så han gick helt sonika förbi densamma. Dock höll det på att sluta illa då en gigantisk björnherre tyckte illa om dylika snobbfasoner. Några snabba krediter till vakttjuren så kunde de smita ifrån problemen in på arenan. Melvin bländades direkt av möjligheterna att tjäna snabba stålar på etterdoggskapplöpningen och satsade friskt på Tyska Torsten efter ett överhört stalltips på läktaren. De andra hade direkt fått syn på Ummix och Fafferson högst uppe på läktaren.
Ummix var helt enligt beskrivningen en väldigt liten björn och Fafferson en väldigt smal trana. De visade sig väldigt tillmötesgående och bjöd rikligt på såväl dricka som information då de precis dragit hem en rejäl hacka på slaggematchen innan.
Både Ummix och Fafferson drog sig till minnes att det för en vecka sedan hade varit motorskallar i byn och försökt kränga forntidsprylar mot bränsle till sina åk. De hade sett dem med en automatskalle men visste inte vem marodörerna hade handlat med men de hade lite idéer.
Dels kunde de berätta att Muntermåla sedan flera år tillbaka hade fred med Rubbitriket Storspirus och att man till och med hade börjat handla med dem. Bland annat de stora artilleripjäserna som stod i Muntermålas torn var alla av rubbithärkomst. Och är det något som rubbitar är intresserade av, förutom morötter, så är det ju forntidsprylar och mojänger. Så det var inte helt omöjligt att det var de som hade köpt huvudet om det var så att motorskallarna hade försökt sälja det.
Dels fanns det ju alltid Biörnehuus. Aurora Biörnstiernas gods som brukade kallas för Pyrisamfundets sydligaste utpost, trots att det låg alldeles ensamt på frihetens slätter. Hon skickade sin förvaltare Laage med jämna mellanrum till Muntermåla för att inhandla reservdelar till sin stora stab av automatarbetare. Det kunde ju tänkas att han hade köpt huvudet eftersom han hade varit här ungefär samtidigt.
Därtill kunde ju faktiskt Kampen ha köpt huvudet. Elias Kamp var en rask affärsman som enligt björnen och tranan var inblandad i de flesta affärer som på något sätt föregick i Muntermåla. Han hade nog dessutom varit den enda personen som kunnat fixa fram de stora mängder thinner marodörerna hade begärt för sina prylar. Men Kampen hade man inte sett till på ett tag. Hans medhjälpare, en stor älgherre som de inte visste namnet på, hade dykt upp död en dag och i samma veva hade Kampen försvunnit, så nu visste ingen var han var.
Samtidigt hade etterdoggsloppet startat och under vrål och skrik från publiken sprang till sist doggen Bingo Bob i mål långt före tvåan. Tyska Torsten slutade på en neslig sjundeplats, till Melvins stora sorg.
Fafferson lät förstå att han var en duktig forntidskännare så han följde med dem till Hamnen för att titta på af Marnääs plasticsgevär. Men han kunde inte heller ge något utlåtande om hur man skulle gå till väga för att laga det.
Just när de skulle lämna dem drog sig Ummix till minnes att marodörerna var ju ute efter etanol till sina fordon, och den bästa thinnern i Muntermåla var det som tillhandahölls av familjen Mafflack. Det kunde ju vara så att Kampen hade försökt stjäla den från dem. Ett besök på deras etablissemang kanske kunde ge några ledtrådar?
Sagt och gjort begav sig raskt de oförvägna äventyrarna till Åhlagott, familjen Mafflacks åhljägarsylta. De klev in i en lokal som på alla väggar pryddes av åhlljuster, rustningar, knivar och alla andra verktyg som hör åhljakten till på frihetens slätter. De flesta besökarna uppvisade den ärriga uppsyn som utmärker en åhljägare och allt prat i lokalen tystnade och de nyanlända synades noga. Magnus desarmerade dock situationen genom att peka på ett jätteljuster på väggen och utbrista att ”Ett sånt där hade varit bra att ha när vi nedgjorde kejsaråhlen. Den var så förmökans tålig mot puffror” innan han klev fram till bartendern och frågade efter herr Mafflack.
Bartendern erkände sig vara Erbert Mafflack, föreståndare för Åhlagott och serverade herrarna. När fån Slingerbäck direkt ville snacka affärer och köpa att stort parti thinner för transport till Pirit så höll dock Erbert upp händerna och hänvisade till sin bror Stefan. Det var han som förestod thinnerverksamheten.
De slog sig ner och väntade och efter ett tag klev Stefan in. Enligt planen de hade utarbetat under tiden så försökte af Marnääs fiska efter huruvida det hade skett någon thinnerstöld på sistone och om rättvisa hade skipats, men Stefan visade inte att han förstod vad af Marnääs var ute efter. Och vad alla kunde avgöra så fanns det inget som herr Mafflack dolde. Då gav sig fån Slingerbäck in i diskussionen och försökrade sig om att ett parti högklassig thinner skulle levereras till honom på hotell hamnen inom kort.
De lämnade Åhlagott och gick till en annan krog för att se om de kunde få lite mer information. Stegen styrdes mot Fizzers, Muntermålas lite finare hak. Men så fort de klev in så fick af Marnääs syn på en muterad hare som satt däckad i ett hörn. ”Rubbit!” utbrast Magnus instinktivt och klev fram till harherren.
”Hördudu, är du rubbit?” sa han högt och ryckte upp den däckade i skjortan. Haren verkade vara något slags missbrukare som hade försvunnit in i sitt rus och reagerade inte. Då gav af Marnääs honom några rejäla örfilar. Någon i lokalen skrek ”Krogslagsmål!” och sedan var hela baletten igång. Arne slog någon i bakhuvudet som tyvärr visade sig vara en automat som inte ens reagerade. Melvin dök ner under ett bord i sällskap med fån Slingerbäck. Magnus hann precis ducka en svepande klubba från en jättelik kronhjortsherre innan han med sin forntidspuffra ändade hans liv. Någon vrålade ”Fusk!” men smällen fick krogen att tömmas illa kvickt och det var bara hjältarna, en död kronhjortsherre, en däckad hare och en mycket sur krogägare med ett dubbelpipigt hagelgevär kvar i lokalen.
Varginnan i bartenderförklädet siktade på herr af Marnääs och sa ”Stick! Och våga aldrig visa era osnutna trynen här igen!”
De bestämde sig för att avsluta kvällen på Mäster Senaphs. Där skulle de säkert kunna hyra några guider för att ta dem till rubbitarna i Storspirus eftersom den ledtråden verkade så god som någon. Och Mäster Senaphs var ju ett zonfararhak om de någonsin sett ett.
På Mäster Senaphs var stämning hög och det var fullt med folk. En hel del av dem kände de igen från sitt tidigare besök på Fizzers och det hördes en hel del mumlande när de klev in. Men det var ingen som var särskilt slagsmålssugen och efter ett tag hade de kommit i samspråk med två ärrade äventyrare som barmästaren hade rekommenderat; katten King och igelkotten Ben.
Efter en del schackrande enades de om att katten och igelkotten skulle ta dem till Storspirus och tillbaka för den gentila summan av 50 lödiga samfundskrediter. Färden skulle avgå redan tidigt nästa dag så de begav sig tillbaka till hotellet.
Senast redigerad av Ironjens den tor 31 maj 2012, 11:52, redigerad totalt 1 gånger.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel sju: Huvudjägarna del 4 – Framför Storfurstens piano
Där hjältarna besöker rubbitriket Storspirus, som tur var utan den indisponerade köttätaren af Marnääs. Sedan förstör de helgnöjet för ett gäng lantisar genom att befria Elias Kamp ur deras fängelse. Samt lämnar sina vildmarksguider att dö.
I den tidiga gryningen återsamlades hjältarna i hotell Hamnens frukostrum. Leopold fån Slingerbäck meddelade dock med en nästan hovlig bugning att han tyvärr inte kunde delta i denna äro- samt farofyllda expedition ut i vildmarken utan skulle istället försöka ordna transport för den högklassiga thinner han hade ordnat. Men han önskade dem lycka till.
De övriga berättade för den nu tillfrisknade fån Schnitzel vad som hade hänt medan de väntade på herr af Marnääs. Efter ett tag skickade de upp Melvin för att ta reda på varför han dröjde.
Melvin möttes av en hemsk syn. Mitt i sin säng med en stor blodfläck mitt på lakanet låg herr af Marnääs och feberyrade med en puffra i handen. Osvikligen ett utbrott av gentlemannasjukdomen blodsnopp! De skulle bli tvungna att klara sig utan den oförvägne storviltsjägaren den här gången.
På väg till mötespunkten passerade de Möffers och köpte en hink vit färg och ordentligt med grönsaker. Alla vet ju att rubbitar hatar köttätare…
Igelkotten Ben bar på ett stort armborst och en jätteryggsäck. Katten King var lättare lastad och bar på ett skarprättargevär. De blev lite irriterade över att Arne kände sig tvungen att måla om forntidsåket med den billiga färgen innan de gav sig av, men till sist var de på väg.
Det var genom ett grått höstlandskap, då och då upplivat av ett kallt regn, som äventyrarna färdades. Man höll kurs en bit utanför Gislavedens södra utlöpare och följde den nästintill obefintliga väg som leder till de småbyar som gömmer sig här och var i skogens utkanter. Under tiden berättade King och Ben att de hade varit med i den ursprungliga expeditionen från Muntermåla som hade upprättat diplomatiska förbindelser. Det var därför de var bekanta med vägen.
Första dagen förflöt utan större problem men under natten var det ett fasansfullt liv, men guiderna hade sagt åt dem att de inte behövde oroa sig. I gryningsljuset kunde de konstatera att något slags fågelflock använt just deras klargula forntidstält som sin toalett. Efter ett tags skrubbande gav de upp och färdades vidare.
Framåt eftermiddagen den andra dagen mötte de på det första riktiga problemet: En flock med arga Gazoler. Vild strid utbröt där en av gazolerna till och med självantände, troligtvis på grund av dess gasfyllda inre. Men när väl den sista gazolen hade dött med ett tillfredsställande ”popp-Bang!” stod det klart att King och Ben kanske inte riktigt var de ärrade och framgångsrika vildmarksguiderna de utgett sig för att vara. Ben hade inte träffat med en enda av de tio brinnande skäktor han siktat mot gazolerna och King blev omkullstångad direkt. Som ett litet plåster på såren verkade dock igelkotten någorlunda förfaren i första hjälpen.
Melvin var sugen på kött men de andra fick honom att låta bli de döda djuren. Arne ville spara jakttroféer för att reta af Marnääs men de fick honom att gömma huvudena istället så skulle de plocka upp dem på hemvägen. De ville ju inte förarga rubbitarna. En timme senare rullade de in i den tröstlösa byn Fulhåla. Där pratade de med en bonde som berättade att de inte hade några problem med rubbitarna, så länge de inte höll djur eller gick för långt in i Gislaveden. ”Men vem vill ändå gå in i den mökans mördarskogen?”
De färdades vidare och när solen gick ner slog de läger. När de satt och åt vattnig grönsakssoppa så hördes en plötslig smäll och de blev bländade av en blixt ur ett buskage. Det var bara Abel som anade något med en vit liten svans springa iväg. Under natten somnade Melvin under sin vakt. Just då valde en flock sikbaggar att invadera och suktande leta efter krut. Igelkotten Ben visade dock sitt värde genom att lura iväg dem med en saftig svartkrutshandgranat. Med en storsmäll följd av några små från sikbaggarna så var problemet löst. Dessutom ösregnade det så inga fåglar bajsade på tältet.
Nästa dag anlände de till ännu en tröstlös by; Brunhult. Över byn låg doften av mäsk stark och de möttes av några raglande bonnläppar. De erbjöds att köpa Brunhults finaste thinner men avböjde. Istället ställde de kosan inåt Gislaveden. Det var rakt in från Brunhult som Storspirus bredde ut sig under marken.
Under Gislavedens mörka trädkronor var marken täckt av rötter och stenar och de insåg att de var tvungna att lämna släpet. Under Arnes ledning rev de upp en stor bit mossa och tvingade Melvin att gräva en grop under. Sedan begravde de det trehjuliga forntidsåket. Med lasten surrad på fålen begav de sig inåt Gislaveden.
Efter en timmes vandring hörde de plötsligt en märklig läspande röst som skrek ur ett buskage: ”Händera i lofta så ska vi koseligt kunna språkas, köttisar!”
De var omringade av 15 tungt beväpnade rubbitsoldater med med allehanda tungkalibriga eldvapen riktade mot dem. King och Ben var helt försvunna. Hjältarna såg på varandra men det var inget mer att göra än att sträcka armarna i luften och låta rubbitarna avväpna dem. En halvtimmes färd längre in i skogen så kom de fram till en ingång till Storspirus vaktad av fler soldater i mörkgröna uniformer med stålhjälmar på huvudet.
De tvingades in i en liten hisskorg och fick färdas långt ner i den grönsakssoppedoftande underjorden. Där blev de sedan infösta i ett litet rum och fastkedjade vid väggarna. Efter några sjukt tråkiga timmar med lekar som ”jag ser med mitt tykna öga”, ”gissa vilken siffra jag tänker på” och ”nämn tio sätt du absolut inte vill dö på” så kom vakterna och hämtade dem igen.
De fördes genom en stor korridor in i ett ganska stort rum. Rummets enda möblering bestod i ett stort blankpolerad skrivbord bakom vilket satt en riktigt läskig rubbit. Iklädd en svart uniform med en svart läderrock över och en svart lapp för ena ögat utstrålade han total hänsynslöshet. Hjältarna tvingades ner på obekväma stolar i rubbitstorlek innan de blev utstirrade en i taget av rubbiten i svart.
En obehaglig tystnad avbröts av herr fån Schnitzel som med sitt mest sirliga språkbruk ville skapa en bra förhandlingsposition. Men han avbröts redan efter ”Min bäste herre…”.
”Jag vet vilka ni är!” skrek rubbiten på felfritt, om ändå läspande, skrofmål och slängde fram ett foto på bordet som föreställde dem när de åt grönsakssoppa i sitt läger någon dag tidigare. ”Melvin Stööt, obetydlig. Abel fån Schnitzel, lagvrängare från samfundet. Arne Bohr, kallblodig…”
”Faktiskt varmblodig” sa Arne men rubbiten fortsatte ”…prisjägare.”
”Men det som intresserar mest är ert samröre med den ondskans förkämpe, den köttätande djurdödaren Magnus af Marnääs!” Med ett regn av spott hade rubbiten fått något galet i blicken och stod nu upp med höttande nävar.
Med sällan skådad klokhet höll både Arne och Melvin tand för tunga och lät herr fån Schnitzel verbalt navigera dem ur det presumtiva minfält deras bekantskap med den hindenburgske ädlingen af Marnääs utgjorde. Eftersom rubbitens kunskaper om dem själva tydligen inte var så encyklopedisk som han velat ge sken av så klarade faktisk Abel biffen genom att spela på att af Marnääs bara varit ett tillfälligt ressällskap. Han fick även fram att de enbart kommit i syfte att få reda på information, inte att stoppa rubbitar i grytan.
Den svartklädde rubbiten lutade sig tillbaka och presenterade sig som vetmäster Grödus och berättade att Storfursten själv ville träffa besökarna från ytan. Det hade varit hans beklagliga uppgift att förhöra dem så att de inte var lejda köttätarlönnmördare eller annat.
”Se er inte längre som fångar utan som gäster i vårt fantastiska rike.” Men han gjorde ingen ansats att låta vakterna befria dem från deras hand- och fotfängsel. Istället fördes de ut i den stora korridoren igen. De följde den fram till en uppsättning stora portar vaktade av soldater i livré.
”Sköt er, annars dör ni” väste vetmästern innan de klev in. Där inne var en gigantisk sal fylld med rad på rad av rubbitar. Alla prydligt grupperade efter samma färger på overallerna och i snörräta led. Alla vända mot ett podie i mitten där en rubbit i kostym och hatt trakterade tangenterna på en gigantisk klaviatur i en smäktande melodi.
Livrädda att göra bort sig stod de nedanför podiet och höll käften i väntan på att rubbiten skulle låtsas om deras närvaro. När stycket uppenbarligen var slut applåderade rubbitmassorna en lång stund och pianisten gjorde avvärjande gester med händerna.
Fortfarande iförda hand- och fotfängslen blev de uppknuffade på podiet där de serverades bubblig morotsdryck i små forntidsbägare innan härskaren tog till orda på felfritt Skrofmål:
”Jag är alltid intresserad av tidender från ytan. Hur är tillståndet i samfundet?”
Återigen fattade Arne och Melvin vad som var bäst för dem och lät Abel sköta snacket. Efter lite nervöst och föga otvunget prat om världsliga ting, då fursten avslöjade ett oväntat hat för Ulvriket, klämde Abel ur sig frågan som de kommit för. Det visade sig att furst Storspirus undersåtar inte köpt något automathuvud under sitt senaste besök i Muntermåla vilket gjorde hjältarnas dödsfarliga expedition helt onödig.
Omringade av tusentals rubbitar i en jättelik underjordisk sal följde några nervöst tysta ögonblick innan fursten bad dem ha en trevlig återresa till Muntermåla. Om de avstod från att äta kött i fortsättningen var de naturligtvis alltid välkomna att hälsa på igen.
Inte förrän de hade kommit upp ur hisschaktet de färdats ned i underjoden med blev de befriade från sina bojor och återfick sina vapen och utrustning. De blev visade i rätt riktning innan rubbitarna som eskorterat dem försvann i undervegetationen.
Fortfarande tagna av sina upplevelser fick de en händelselös promenad tillbaka till skogsbrynet där de tvingade Melvin att gräva upp forntidsåket igen. Fålen hittade de i närheten och med den spänd framför begav de sig tillbaka mot civilisationen.
Det blev några blöta dagars resa genom det höstbruna landskapet. De hittade gazolskallarna där de grävt ner dem och lastade upp dem på flaket. Men fortfarande inga spår efter King och Ben.
När det blott återstod en dryg dagsmarsh till Muntermåla sprack himlen upp och en svag sol lyste ner på dem. Framför dem låg den fula byn Löggeshög och deras knorrande magar talade om för dem att det var lunchtid och provianten var slut. De frågade en lerig torpare om möjlighet till bespisning och fick utpekat för sig Bosses lada, den lokala krogen.
Bosses Lada var ett sunkigt bygge i en våning med en stor grop på framsidan och en riktig lada bredvid. Gropen hade en reling runt kanten och var murad i bastant betong, bottnen var täckt med ben och annat skräp. Ladan hade ett bastant lås på dörren och vaktades av en hundherre med en musköt. De parkerade åket vid sidan av Lögges och går in.
Där inne på en bänk satt igelkotten och katten som blev mycket förvånade över att se hjältarna.
”Vi trodde ni var döda!” utbrast King. Ben fyllde i att han var helt säker på att de varit dödens rotfrukter när Rubbitarna dök upp. ”Men nu när vi faktiskt står, andas och lever kanske vi kan få vår betalning?”
”Till Storspirus och tillbaka löd avtalet” sa Abel dräpande. ”Tillbaka mina herrar. Vi får helt enkelt se det ingångna avtalet så som upphört då ni inte uppfyllt ert åtagande i affären”.
”Vi vill ha 25 krediter för att ha tagit er dit i alla fall, det är inte mer än rätt och riktigt!” Igelkotten reste sig hotfullt. Melvin och Arne lyfte sina vapen.
”Mina herrar! Inget slagsmål på Bosses Lada, det får ni ta i gropen i så fall!” ropade krogägaren, en ful och tjock människa med smutsigt förkläde.
”Där ser ni, King och Ben. Till och med på frihetens slätter har jag rätten på min sida. Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär”.
Igelkotten satte sig muttrande ner igen och de gick till baren. Arne intresserade sig för gropen och krogägaren Larsa kunde berätta att det var en kampgrop där det skulle ske både klyvhaneslagge under eftermiddagen och dödskamp under kvällen.
”Dödskamp?” Tydligen hade de fångat in en lömsk barrbertjuv ute på fältet. Tjuven hävdade att han hette Elias Kamp och var vilse från Muntermåla ”men man känner ju alltid igen en tjuv” som Larsa sa. Ikväll så skulle han får kämpa till döds mot familjen Blosbergs Åhlagubbe, en riktig best.
De kände igen namnet Elias Kamp, det var ju en av de möjliga huvudköparna enligt Ummix och Faffersson i Muntermåla. Arne beställde in ett skrovmål medan Abel och Melvin gick för att undersöka. Abel slog sig i slang med hundvakten och fick reda på att för en riktigt fin rökkorv så skulle han nog kunna få prata med tjuven innan matchen. Samtidigt hade Melvin upptäckt ett öppet fönster långt upp på baksidan.
Han fann en stege vid ett annat hus och klättrade upp. Väl inne upptäckte han att han var på ett höloft. Nedanför låg Elias Kamp, en vessleherre ordentligt fastkedjad och sov. Försiktigt drog han in stegen genom fönstret och kunde klättra ner. Han väckte Elias och berättade att han ville ha lite information.
”I så fall får du ta loss mig och hjälpa mig att fly” kom svaret från den misshandlade vesslan.
Precis när Melvin skulle leta efter något att slå upp fängslet med slogs dörren upp. Abel hade köpt Larsas finaste rökkorv inne på Bosses Lada och överlämnat till hundvakten och nu skulle han få tala med Kamp. Melvin dök över en låda för att gömma sig men kraschade mot stegen. Stegen föll bakom lådan och vakten gav upp ett skall.
”Alarm!” Raskt anlände fler vakter och Melvin blev nedbrottad och kedjad. Fån Schnitzel bedyrade att denne bondlurk bara varit ett tillfälligt ressällskap och han hade ingen aning om varför Melvin försökt befria Kamp. Själv hade han bara velat titta på en riktig kriminell. ”Man gör ju inte det så ofta som människa i samfundet”.
Det beslöts raskt att Melvin också skulle få gå dödsmatchen tillsammans med Kamp, för underhållningens skull. Utanför hade traktens bönder börjat samlas vid gropen och en högljudd vadslagning tog vid. Snart kom en stor vagn lastad med små burar. I burarna var skränande fåglar som såg ut som levergökar i miniatyr med vassa näbbar och klor och de var tydligen kända som klyvhanar. Djuren tippades ner i gropen och en våldsam fajt påbörjades.
Inne i ladan använde Melvin sin kroppskontroll för att slingra sig ur handfängslet. Sedan letade han runt och hittade en rostig yxa. I skydd av oväsendet från klyvhanarnas dödsfajt i cementgropen slog han upp Kamps bojor och de tog den dolda stegen och tog sig upp på loftet.
Samtidigt som klyvhanefajten började så hade en stor etterdoggsdragen tankvagn dragits fram bredvid gropen. Det var familjen Blosbergs Åhlagubbetransport. Arne och Abel kläckte viskande inne på Bosses Lada idén att de skulle droga Åhlagubben genom att hälla thinner i tanken. Då skulle Kamp och Melvin ha en chans mot besten. Sagt och gjort betalde de det hutlösa priset som Larsa begärde för ett fat av sin finaste thinner och smög sedan ut. Utomhus hade solen gått ner och facklor tänts runt gropen. Räknande med att alla var upptagna av fajten i gropen och skyddet av den dåliga belysningen klättrade de upp på transporten med den otympliga thinnertunnan.
Melvin och Kamp hade försäkrat sig om att ingen såg dem när de hoppade ner från fönstret men Melvin landade lite fel och skadade foten. Hjälpt av Kamp linkade de i riktning mot forntidsåket.
Abel fick upp ett av de små locken ovanpå tanken och Arne började hälla i thinnern när ett stort mörkt öga tittade upp på dem genom öppningen. När thinnern träffade ögat blev det ett himla liv på Åhlagubben. Ett dånande och dunkande från transporten dränkte ljudet från klyvhanarna och de upphetsade bönderna och alla tittade förvånat på tankvagnen och de två besökarna som stod ovanpå, en med en thinnertumma i händerna och den andra med ett lock i handen.
Abel fick syn på Melvin och Kamp som redan satt på forntidsåket. ”Kom Arne, vi sticker!” skrek han och pekade mot dem.
En av bönderna skrek ”Utbölingarna försöker förgifta Åhlagubben!”. En annan fick syn på Melvin och Kamp: ”Tjuvarna rymmer!”. En tredje lyfte en högaffel i händerna och skrek ”Döda alla utbölingar!”
King och Ben, som hade deltagit i vadslagningen och hejat på i klyvhanefajten, kastade nu oroade blickar omkring sig innan kaos helt bröt ut.
Abel och Arne slängde sig ner från tanken och sprang ifatt forntidsåket som med Kamp bakom tömmarna hade börjat få upp farten. Efter dem kom en vrålande folkmassa ledd av två stackars zonfarare.
”Lämna oss inte!” skrek katten King. ”Snälla!” skrek igelkotten Ben. Stenar och jordkokor regnade över hjältarna där de satt på flaket och både Arne och Melvin avlossade några skott mot horden för att få bönderna på bättre tankar. Det sista de såg i ljuset från förföljarnas facklor var katten och igelkotten som med skräck i ögonen sprang för sina liv.
”Jaha, dit är vi nog inte välkomna igen” sa Arne och laddade om.
Där hjältarna besöker rubbitriket Storspirus, som tur var utan den indisponerade köttätaren af Marnääs. Sedan förstör de helgnöjet för ett gäng lantisar genom att befria Elias Kamp ur deras fängelse. Samt lämnar sina vildmarksguider att dö.
I den tidiga gryningen återsamlades hjältarna i hotell Hamnens frukostrum. Leopold fån Slingerbäck meddelade dock med en nästan hovlig bugning att han tyvärr inte kunde delta i denna äro- samt farofyllda expedition ut i vildmarken utan skulle istället försöka ordna transport för den högklassiga thinner han hade ordnat. Men han önskade dem lycka till.
De övriga berättade för den nu tillfrisknade fån Schnitzel vad som hade hänt medan de väntade på herr af Marnääs. Efter ett tag skickade de upp Melvin för att ta reda på varför han dröjde.
Melvin möttes av en hemsk syn. Mitt i sin säng med en stor blodfläck mitt på lakanet låg herr af Marnääs och feberyrade med en puffra i handen. Osvikligen ett utbrott av gentlemannasjukdomen blodsnopp! De skulle bli tvungna att klara sig utan den oförvägne storviltsjägaren den här gången.
På väg till mötespunkten passerade de Möffers och köpte en hink vit färg och ordentligt med grönsaker. Alla vet ju att rubbitar hatar köttätare…
Igelkotten Ben bar på ett stort armborst och en jätteryggsäck. Katten King var lättare lastad och bar på ett skarprättargevär. De blev lite irriterade över att Arne kände sig tvungen att måla om forntidsåket med den billiga färgen innan de gav sig av, men till sist var de på väg.
Det var genom ett grått höstlandskap, då och då upplivat av ett kallt regn, som äventyrarna färdades. Man höll kurs en bit utanför Gislavedens södra utlöpare och följde den nästintill obefintliga väg som leder till de småbyar som gömmer sig här och var i skogens utkanter. Under tiden berättade King och Ben att de hade varit med i den ursprungliga expeditionen från Muntermåla som hade upprättat diplomatiska förbindelser. Det var därför de var bekanta med vägen.
Första dagen förflöt utan större problem men under natten var det ett fasansfullt liv, men guiderna hade sagt åt dem att de inte behövde oroa sig. I gryningsljuset kunde de konstatera att något slags fågelflock använt just deras klargula forntidstält som sin toalett. Efter ett tags skrubbande gav de upp och färdades vidare.
Framåt eftermiddagen den andra dagen mötte de på det första riktiga problemet: En flock med arga Gazoler. Vild strid utbröt där en av gazolerna till och med självantände, troligtvis på grund av dess gasfyllda inre. Men när väl den sista gazolen hade dött med ett tillfredsställande ”popp-Bang!” stod det klart att King och Ben kanske inte riktigt var de ärrade och framgångsrika vildmarksguiderna de utgett sig för att vara. Ben hade inte träffat med en enda av de tio brinnande skäktor han siktat mot gazolerna och King blev omkullstångad direkt. Som ett litet plåster på såren verkade dock igelkotten någorlunda förfaren i första hjälpen.
Melvin var sugen på kött men de andra fick honom att låta bli de döda djuren. Arne ville spara jakttroféer för att reta af Marnääs men de fick honom att gömma huvudena istället så skulle de plocka upp dem på hemvägen. De ville ju inte förarga rubbitarna. En timme senare rullade de in i den tröstlösa byn Fulhåla. Där pratade de med en bonde som berättade att de inte hade några problem med rubbitarna, så länge de inte höll djur eller gick för långt in i Gislaveden. ”Men vem vill ändå gå in i den mökans mördarskogen?”
De färdades vidare och när solen gick ner slog de läger. När de satt och åt vattnig grönsakssoppa så hördes en plötslig smäll och de blev bländade av en blixt ur ett buskage. Det var bara Abel som anade något med en vit liten svans springa iväg. Under natten somnade Melvin under sin vakt. Just då valde en flock sikbaggar att invadera och suktande leta efter krut. Igelkotten Ben visade dock sitt värde genom att lura iväg dem med en saftig svartkrutshandgranat. Med en storsmäll följd av några små från sikbaggarna så var problemet löst. Dessutom ösregnade det så inga fåglar bajsade på tältet.
Nästa dag anlände de till ännu en tröstlös by; Brunhult. Över byn låg doften av mäsk stark och de möttes av några raglande bonnläppar. De erbjöds att köpa Brunhults finaste thinner men avböjde. Istället ställde de kosan inåt Gislaveden. Det var rakt in från Brunhult som Storspirus bredde ut sig under marken.
Under Gislavedens mörka trädkronor var marken täckt av rötter och stenar och de insåg att de var tvungna att lämna släpet. Under Arnes ledning rev de upp en stor bit mossa och tvingade Melvin att gräva en grop under. Sedan begravde de det trehjuliga forntidsåket. Med lasten surrad på fålen begav de sig inåt Gislaveden.
Efter en timmes vandring hörde de plötsligt en märklig läspande röst som skrek ur ett buskage: ”Händera i lofta så ska vi koseligt kunna språkas, köttisar!”
De var omringade av 15 tungt beväpnade rubbitsoldater med med allehanda tungkalibriga eldvapen riktade mot dem. King och Ben var helt försvunna. Hjältarna såg på varandra men det var inget mer att göra än att sträcka armarna i luften och låta rubbitarna avväpna dem. En halvtimmes färd längre in i skogen så kom de fram till en ingång till Storspirus vaktad av fler soldater i mörkgröna uniformer med stålhjälmar på huvudet.
De tvingades in i en liten hisskorg och fick färdas långt ner i den grönsakssoppedoftande underjorden. Där blev de sedan infösta i ett litet rum och fastkedjade vid väggarna. Efter några sjukt tråkiga timmar med lekar som ”jag ser med mitt tykna öga”, ”gissa vilken siffra jag tänker på” och ”nämn tio sätt du absolut inte vill dö på” så kom vakterna och hämtade dem igen.
De fördes genom en stor korridor in i ett ganska stort rum. Rummets enda möblering bestod i ett stort blankpolerad skrivbord bakom vilket satt en riktigt läskig rubbit. Iklädd en svart uniform med en svart läderrock över och en svart lapp för ena ögat utstrålade han total hänsynslöshet. Hjältarna tvingades ner på obekväma stolar i rubbitstorlek innan de blev utstirrade en i taget av rubbiten i svart.
En obehaglig tystnad avbröts av herr fån Schnitzel som med sitt mest sirliga språkbruk ville skapa en bra förhandlingsposition. Men han avbröts redan efter ”Min bäste herre…”.
”Jag vet vilka ni är!” skrek rubbiten på felfritt, om ändå läspande, skrofmål och slängde fram ett foto på bordet som föreställde dem när de åt grönsakssoppa i sitt läger någon dag tidigare. ”Melvin Stööt, obetydlig. Abel fån Schnitzel, lagvrängare från samfundet. Arne Bohr, kallblodig…”
”Faktiskt varmblodig” sa Arne men rubbiten fortsatte ”…prisjägare.”
”Men det som intresserar mest är ert samröre med den ondskans förkämpe, den köttätande djurdödaren Magnus af Marnääs!” Med ett regn av spott hade rubbiten fått något galet i blicken och stod nu upp med höttande nävar.
Med sällan skådad klokhet höll både Arne och Melvin tand för tunga och lät herr fån Schnitzel verbalt navigera dem ur det presumtiva minfält deras bekantskap med den hindenburgske ädlingen af Marnääs utgjorde. Eftersom rubbitens kunskaper om dem själva tydligen inte var så encyklopedisk som han velat ge sken av så klarade faktisk Abel biffen genom att spela på att af Marnääs bara varit ett tillfälligt ressällskap. Han fick även fram att de enbart kommit i syfte att få reda på information, inte att stoppa rubbitar i grytan.
Den svartklädde rubbiten lutade sig tillbaka och presenterade sig som vetmäster Grödus och berättade att Storfursten själv ville träffa besökarna från ytan. Det hade varit hans beklagliga uppgift att förhöra dem så att de inte var lejda köttätarlönnmördare eller annat.
”Se er inte längre som fångar utan som gäster i vårt fantastiska rike.” Men han gjorde ingen ansats att låta vakterna befria dem från deras hand- och fotfängsel. Istället fördes de ut i den stora korridoren igen. De följde den fram till en uppsättning stora portar vaktade av soldater i livré.
”Sköt er, annars dör ni” väste vetmästern innan de klev in. Där inne var en gigantisk sal fylld med rad på rad av rubbitar. Alla prydligt grupperade efter samma färger på overallerna och i snörräta led. Alla vända mot ett podie i mitten där en rubbit i kostym och hatt trakterade tangenterna på en gigantisk klaviatur i en smäktande melodi.
Livrädda att göra bort sig stod de nedanför podiet och höll käften i väntan på att rubbiten skulle låtsas om deras närvaro. När stycket uppenbarligen var slut applåderade rubbitmassorna en lång stund och pianisten gjorde avvärjande gester med händerna.
Fortfarande iförda hand- och fotfängslen blev de uppknuffade på podiet där de serverades bubblig morotsdryck i små forntidsbägare innan härskaren tog till orda på felfritt Skrofmål:
”Jag är alltid intresserad av tidender från ytan. Hur är tillståndet i samfundet?”
Återigen fattade Arne och Melvin vad som var bäst för dem och lät Abel sköta snacket. Efter lite nervöst och föga otvunget prat om världsliga ting, då fursten avslöjade ett oväntat hat för Ulvriket, klämde Abel ur sig frågan som de kommit för. Det visade sig att furst Storspirus undersåtar inte köpt något automathuvud under sitt senaste besök i Muntermåla vilket gjorde hjältarnas dödsfarliga expedition helt onödig.
Omringade av tusentals rubbitar i en jättelik underjordisk sal följde några nervöst tysta ögonblick innan fursten bad dem ha en trevlig återresa till Muntermåla. Om de avstod från att äta kött i fortsättningen var de naturligtvis alltid välkomna att hälsa på igen.
Inte förrän de hade kommit upp ur hisschaktet de färdats ned i underjoden med blev de befriade från sina bojor och återfick sina vapen och utrustning. De blev visade i rätt riktning innan rubbitarna som eskorterat dem försvann i undervegetationen.
Fortfarande tagna av sina upplevelser fick de en händelselös promenad tillbaka till skogsbrynet där de tvingade Melvin att gräva upp forntidsåket igen. Fålen hittade de i närheten och med den spänd framför begav de sig tillbaka mot civilisationen.
Det blev några blöta dagars resa genom det höstbruna landskapet. De hittade gazolskallarna där de grävt ner dem och lastade upp dem på flaket. Men fortfarande inga spår efter King och Ben.
När det blott återstod en dryg dagsmarsh till Muntermåla sprack himlen upp och en svag sol lyste ner på dem. Framför dem låg den fula byn Löggeshög och deras knorrande magar talade om för dem att det var lunchtid och provianten var slut. De frågade en lerig torpare om möjlighet till bespisning och fick utpekat för sig Bosses lada, den lokala krogen.
Bosses Lada var ett sunkigt bygge i en våning med en stor grop på framsidan och en riktig lada bredvid. Gropen hade en reling runt kanten och var murad i bastant betong, bottnen var täckt med ben och annat skräp. Ladan hade ett bastant lås på dörren och vaktades av en hundherre med en musköt. De parkerade åket vid sidan av Lögges och går in.
Där inne på en bänk satt igelkotten och katten som blev mycket förvånade över att se hjältarna.
”Vi trodde ni var döda!” utbrast King. Ben fyllde i att han var helt säker på att de varit dödens rotfrukter när Rubbitarna dök upp. ”Men nu när vi faktiskt står, andas och lever kanske vi kan få vår betalning?”
”Till Storspirus och tillbaka löd avtalet” sa Abel dräpande. ”Tillbaka mina herrar. Vi får helt enkelt se det ingångna avtalet så som upphört då ni inte uppfyllt ert åtagande i affären”.
”Vi vill ha 25 krediter för att ha tagit er dit i alla fall, det är inte mer än rätt och riktigt!” Igelkotten reste sig hotfullt. Melvin och Arne lyfte sina vapen.
”Mina herrar! Inget slagsmål på Bosses Lada, det får ni ta i gropen i så fall!” ropade krogägaren, en ful och tjock människa med smutsigt förkläde.
”Där ser ni, King och Ben. Till och med på frihetens slätter har jag rätten på min sida. Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär”.
Igelkotten satte sig muttrande ner igen och de gick till baren. Arne intresserade sig för gropen och krogägaren Larsa kunde berätta att det var en kampgrop där det skulle ske både klyvhaneslagge under eftermiddagen och dödskamp under kvällen.
”Dödskamp?” Tydligen hade de fångat in en lömsk barrbertjuv ute på fältet. Tjuven hävdade att han hette Elias Kamp och var vilse från Muntermåla ”men man känner ju alltid igen en tjuv” som Larsa sa. Ikväll så skulle han får kämpa till döds mot familjen Blosbergs Åhlagubbe, en riktig best.
De kände igen namnet Elias Kamp, det var ju en av de möjliga huvudköparna enligt Ummix och Faffersson i Muntermåla. Arne beställde in ett skrovmål medan Abel och Melvin gick för att undersöka. Abel slog sig i slang med hundvakten och fick reda på att för en riktigt fin rökkorv så skulle han nog kunna få prata med tjuven innan matchen. Samtidigt hade Melvin upptäckt ett öppet fönster långt upp på baksidan.
Han fann en stege vid ett annat hus och klättrade upp. Väl inne upptäckte han att han var på ett höloft. Nedanför låg Elias Kamp, en vessleherre ordentligt fastkedjad och sov. Försiktigt drog han in stegen genom fönstret och kunde klättra ner. Han väckte Elias och berättade att han ville ha lite information.
”I så fall får du ta loss mig och hjälpa mig att fly” kom svaret från den misshandlade vesslan.
Precis när Melvin skulle leta efter något att slå upp fängslet med slogs dörren upp. Abel hade köpt Larsas finaste rökkorv inne på Bosses Lada och överlämnat till hundvakten och nu skulle han få tala med Kamp. Melvin dök över en låda för att gömma sig men kraschade mot stegen. Stegen föll bakom lådan och vakten gav upp ett skall.
”Alarm!” Raskt anlände fler vakter och Melvin blev nedbrottad och kedjad. Fån Schnitzel bedyrade att denne bondlurk bara varit ett tillfälligt ressällskap och han hade ingen aning om varför Melvin försökt befria Kamp. Själv hade han bara velat titta på en riktig kriminell. ”Man gör ju inte det så ofta som människa i samfundet”.
Det beslöts raskt att Melvin också skulle få gå dödsmatchen tillsammans med Kamp, för underhållningens skull. Utanför hade traktens bönder börjat samlas vid gropen och en högljudd vadslagning tog vid. Snart kom en stor vagn lastad med små burar. I burarna var skränande fåglar som såg ut som levergökar i miniatyr med vassa näbbar och klor och de var tydligen kända som klyvhanar. Djuren tippades ner i gropen och en våldsam fajt påbörjades.
Inne i ladan använde Melvin sin kroppskontroll för att slingra sig ur handfängslet. Sedan letade han runt och hittade en rostig yxa. I skydd av oväsendet från klyvhanarnas dödsfajt i cementgropen slog han upp Kamps bojor och de tog den dolda stegen och tog sig upp på loftet.
Samtidigt som klyvhanefajten började så hade en stor etterdoggsdragen tankvagn dragits fram bredvid gropen. Det var familjen Blosbergs Åhlagubbetransport. Arne och Abel kläckte viskande inne på Bosses Lada idén att de skulle droga Åhlagubben genom att hälla thinner i tanken. Då skulle Kamp och Melvin ha en chans mot besten. Sagt och gjort betalde de det hutlösa priset som Larsa begärde för ett fat av sin finaste thinner och smög sedan ut. Utomhus hade solen gått ner och facklor tänts runt gropen. Räknande med att alla var upptagna av fajten i gropen och skyddet av den dåliga belysningen klättrade de upp på transporten med den otympliga thinnertunnan.
Melvin och Kamp hade försäkrat sig om att ingen såg dem när de hoppade ner från fönstret men Melvin landade lite fel och skadade foten. Hjälpt av Kamp linkade de i riktning mot forntidsåket.
Abel fick upp ett av de små locken ovanpå tanken och Arne började hälla i thinnern när ett stort mörkt öga tittade upp på dem genom öppningen. När thinnern träffade ögat blev det ett himla liv på Åhlagubben. Ett dånande och dunkande från transporten dränkte ljudet från klyvhanarna och de upphetsade bönderna och alla tittade förvånat på tankvagnen och de två besökarna som stod ovanpå, en med en thinnertumma i händerna och den andra med ett lock i handen.
Abel fick syn på Melvin och Kamp som redan satt på forntidsåket. ”Kom Arne, vi sticker!” skrek han och pekade mot dem.
En av bönderna skrek ”Utbölingarna försöker förgifta Åhlagubben!”. En annan fick syn på Melvin och Kamp: ”Tjuvarna rymmer!”. En tredje lyfte en högaffel i händerna och skrek ”Döda alla utbölingar!”
King och Ben, som hade deltagit i vadslagningen och hejat på i klyvhanefajten, kastade nu oroade blickar omkring sig innan kaos helt bröt ut.
Abel och Arne slängde sig ner från tanken och sprang ifatt forntidsåket som med Kamp bakom tömmarna hade börjat få upp farten. Efter dem kom en vrålande folkmassa ledd av två stackars zonfarare.
”Lämna oss inte!” skrek katten King. ”Snälla!” skrek igelkotten Ben. Stenar och jordkokor regnade över hjältarna där de satt på flaket och både Arne och Melvin avlossade några skott mot horden för att få bönderna på bättre tankar. Det sista de såg i ljuset från förföljarnas facklor var katten och igelkotten som med skräck i ögonen sprang för sina liv.
”Jaha, dit är vi nog inte välkomna igen” sa Arne och laddade om.
Senast redigerad av Ironjens den tor 31 maj 2012, 11:57, redigerad totalt 1 gånger.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel åtta: Huvudjägarna del 5 - Massaker i Muntermåla
Där Elias Kamp anförtror sig åt hjältarna och de köper riddjur. Abel en ondskans fåle och Arne en hemkär etterdog. Vid reklamationen utbryter rånmord.
Där Elias Kamp anförtror sig åt hjältarna och de köper riddjur. Abel en ondskans fåle och Arne en hemkär etterdog. Vid reklamationen utbryter rånmord.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel nio: Huvudjägarna del 6 - Mot Björnehus!
Där hjältarna följer upp sista automatskallespåret till Björnehus och får slåss mot horder av motorskallar. Sen blir de rikligt belönade
Där hjältarna följer upp sista automatskallespåret till Björnehus och får slåss mot horder av motorskallar. Sen blir de rikligt belönade
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel tio: Huvudjägarna del 7 - Utan byxor i Muntermåla
Där Magnus af Marnääs vaknar upp ur sin feberyra i Muntermåla, alldeles ensam. Utan spår efter de andra tar han sig med ädlingens halsstarrighet till Pirit, där han möter smitarna. Innan slagsmål utbryter dyker Översten upp och de får lön för möda.
Där Magnus af Marnääs vaknar upp ur sin feberyra i Muntermåla, alldeles ensam. Utan spår efter de andra tar han sig med ädlingens halsstarrighet till Pirit, där han möter smitarna. Innan slagsmål utbryter dyker Översten upp och de får lön för möda.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel elva: Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet 1 - "Jag ser möjligheter där ni ser problem"
Där Översten blivit av med ett stort parti forntidsgoggles och det är upp till hjältarna att lösa mysteriet. En hel del spionerande och inte ett endaste våld förekommer.
Där Översten blivit av med ett stort parti forntidsgoggles och det är upp till hjältarna att lösa mysteriet. En hel del spionerande och inte ett endaste våld förekommer.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel tolv: Mysteriet med det försvunna Gogglespartiet 2 - "Vi byter Bosse mot Gogglesarna!"
Där hjältarna spårar det försvunna partiet till en lokal där busar befinner sig. Vild strid utbryter och det är riktigt nära ögat för Abels del. Men till sist lyckas de få till stånd en utväxling och kan bärga hem goggelsarna till Översten och Abel till lasarettet.
Där hjältarna spårar det försvunna partiet till en lokal där busar befinner sig. Vild strid utbryter och det är riktigt nära ögat för Abels del. Men till sist lyckas de få till stånd en utväxling och kan bärga hem goggelsarna till Översten och Abel till lasarettet.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel tretton: Knegarfurstens sorti 1 - Hjältefrisering
Innan äventyret riktigt drar igång hinner en massa andra saker hända, en del går kvällskurs, köper fålar etc. Marnääs är tvungen att sticka hem en månad och förklara den dåliga pressen för sin far. Väl på plats får de bud att hämta ett brev hos postiljonen.
Innan äventyret riktigt drar igång hinner en massa andra saker hända, en del går kvällskurs, köper fålar etc. Marnääs är tvungen att sticka hem en månad och förklara den dåliga pressen för sin far. Väl på plats får de bud att hämta ett brev hos postiljonen.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel fjorton: Knegarfurstens sorti 2 - "Kan man köpa en akutkofot här?"
Hjältarna har fått i uppdrag att utreda fackledaren Clemenz död. De besöker bland annat hans chef, hans dödsplats, hans lägenhet med hjälp utav en "akutkofot" och hans favoritnattklubb. De får veta att han kanske inte var så helylle som han verkade.
Hjältarna har fått i uppdrag att utreda fackledaren Clemenz död. De besöker bland annat hans chef, hans dödsplats, hans lägenhet med hjälp utav en "akutkofot" och hans favoritnattklubb. De får veta att han kanske inte var så helylle som han verkade.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel femton: Knegarfurstens sorti 3 - "Ska jag trakassera henne? Jag har gott läkekött"
Där hjältarna pratar med en annan av Clemenz älskarinnor, utfrågar liksyningsmannen, bokar tid hos åklagaren och hälsar på Clemenz vän fröken Brååk. Den sistnämnda får de inte prata med för hon imponeras varken av rånmördare eller gangstrar...
Där hjältarna pratar med en annan av Clemenz älskarinnor, utfrågar liksyningsmannen, bokar tid hos åklagaren och hälsar på Clemenz vän fröken Brååk. Den sistnämnda får de inte prata med för hon imponeras varken av rånmördare eller gangstrar...
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
-
- Tribunus laticlavius - Ung general
- Inlägg: 1499
- Blev medlem: mån 28 apr 2008, 23:45
- Namn: Jens Mattsson
- Ort: Lund
- Kontakt:
Re: Mutantkrönika - OBS! Spoilers om du tänkte spela köpeäve
Kapitel sexton: Knegarfurstens sorti del 4 - Leta information går trögt
Där hjältarna besöker åklagaren, arkivet, knarkhandlaren, lasarettet, träffar Clemenz chef igen, letar efter Melvin (som visar sig vara vinterkräksjuk) och sedan avslutar Arne dagen med att knarka loss.
Där hjältarna besöker åklagaren, arkivet, knarkhandlaren, lasarettet, träffar Clemenz chef igen, letar efter Melvin (som visar sig vara vinterkräksjuk) och sedan avslutar Arne dagen med att knarka loss.
Orks - putting the laughter into manslaughter
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!
När Jeppa är borta dansar Jens på bordet - Bästa DMFare på Gothcon 2010!