#1: Yersinias Pale Riders feat. The Decadancers vs Zagburn

[Ironjens]

Kära dagbok idag hände något helt oväntat. Vi hängde i några ruiner och körde våra motorcyklar på tomgång för att jämföra vem som har fetast motor i gänget. Då dök Blob upp. Det är en vänlig Blight Drone som verkade fatta tycke för Meltorius, en av Pale Riders meltagunners. Så han hängde där och droppade slem på marken och då och då sköt han iväg slemproppar över kullarna. Det var hur fett som helst, solen gassade och vi bara latade oss.

Sen riggade Decadancers roadies Ben och Jerry upp deras utrustning och de skulle börja spela ”Killing in the name of (the Gods of Chaos)”, en fin gammal slagdänga från inbördeskriget. Döm om vår förvåning när det dyker upp en oväntad publik.

Plötsligt fylldes andra sidan dalen av grönskinn och deras skruttiga bilar. Men hur lat jag än är, när det vankas svampskörd, då är jag med på banan. Eftersom vi var redo allihop så överraskade vi dem med en omgång tungt skytte. Inte helt genomtänkt så gasade vi fram på våra hojar (jag tror mest att det var Meltorius som ville komma ifrån Blob). Alltså nådde orkerna snabbt fram att slåss med oss. Men vi kickade deras rumpor, trots att de hade en nob med en läskig kraftknipsare. Här måste jag ju lyfta fram min egen insats kära dagbok; tack vare en snabb bön till Nurgle så missade jag inte ett enda hugg med min kraftlie – och vartenda hugg var dödande!

Tacka vet jag trolleri, hellre det än vanlig hederlig träning i stridsburen. Nu kan jag lata mig hela dagarna och ändå dominera närstriderna!

Men resten av striden gick inte helt bra. Jag skulle nog vilja säga att det mest var Decadancers och deras korkade roadies fel. Jag menar, om du har en grymt fet elbas som skjuter dödande ljudvågor, inte ska du väl skicka dem på dig själv? Jag tyckte jag hörde dem skrika ”This one goes to eleveeeeeen!” innan jag gjorde en taktisk offensiv in i orkernas långdistansskyttar. Tyvärr var internradion död vid det laget och jag såg de rykande resterna av Blob, så jag var på egen hand. Lootasarna gick bra, men sen hann Warbossen och hans stenhårda snubbar ifatt mig. Låt mig säga som så att det var inte skönt.

Tack och hej – rutten leverpastej