Lugnet hade lagts sig över lägret, det enda ljudet som hördes var vinden som prasslade i löven. Imperiets vakter stod på sin post, det var ändå krig på gång.
Långt under marken stod Skittler, Slith och tre andra råttor och dividerade:
"Gräva-gräva åt väster!" väste en av gnagarna. Slith svepte blixtsnabbt ut med handen och rev upp ett långt blödande sår längs med käken. "Säger jag öster gräver vi åt öster!" Kylan i rösten gick inte att ta miste på, det var rösten hos en kallblodig mördare.
Bortom kullen stod resten av armén och väntade på order från tunnel-jägarna. Pestmunkarna snörvlade lite vid sidan om, ingen av de andra ville gå i närheten.
"Nu, spring-spring tillbaka, vi är redo" Skittler och de övriga hade grävt sig upp mot ytan och anade att de snart var uppe.
I det första morgonljuset välde en hord av ohyra över slätten mot människornas läger. Slavarna piskades till att springa främst, men de andra var inte långt efter. Spark höll pli på en av slavenheterna, när ett tjutande hördes över vinden.
*Kaboooom!*
Sten och grus och lemlästade kroppar flög åt alla håll. Skräcken osade om de levande, men ur bråten och högen av kroppar reste sig Spark och tvingade slavarna framåt mot flagellanterna, vars vansinne endast kunde matchas av Pestmunkarna. Själv smet Spark undan till elittruppen med de tungt beväpnade Stormvermin. Efter en salva från imperiets gevär fick Spark nog. Ett kaosartat ögonblick senare var de stadda i ordnad reträtt, som sedemera urartade till vild panik.
Pestmunkarna såg dock en chans genom de variga ögonen och stormade framåt, vilt skrikande och Pox-pox svingade sin stridsgissel med rykande entusiasm och Warpstone. Med ett brak slog de emot några fiender och hackade ner dem till siste man. Flagellanternas tid var förbi.
Till höger red pistolliers omkring runt råttorna och var svårfångade. Några Nightrunners sprang till undsättning, men fick själva smaka på en salva och sprang snart därifrån. Clanråttorna riktade istället in sig på kanonen, för att kunna vända den mot imperiet. De räknade dock inte med att den även kunde användas mot dem, och efter att en kanonkula rulalt rakt genom leden och pistoliers sänkt den bakersta ranken med sina pistoler tappade de modet och flydde i vild panik från kanonen, bara för att bli nedtrampade av pistolryttarnas hästar.
På andra flanken sprakade blixtarna och grillade hästar och ryttare, och ett åskväder öppnade sig över den Imperiets magiker och spjutbärarna, och den pärsen blev för mycket. Det är mycket säkrare och torrare hemma runt härden, det måste ha varit så de resonerade...
På alla håll avancerade råttorna, när plötsligt ett hål öppnade sig i marken just bakom svärdbärarna. De skulle skydda kanonerna, men tappade positionerna för att rädda sina kamrater vid fronten. Slith, Skittler och två råttor till hoppade upp med dragna vapen. Ett ögonblick senare var de framme vid mortarbesättningen och ingenjörsmästaren.
"Eek-eek, smaka min nya blandning?" Slith fick in en lätt träff på ingenjören, och dansade sedan undan för den fumliga riposten. Ett ögonblick senare föll mannen ihop i svåra kramper och med en sista ryckning låg han död. Under tiden hade svärdskämparna och generalen fått nog av blixtar och dunder och flydde heroiskt förbi tunneljägarna, men de hann inte långt innan Slith och medhjälpare hade decimerat och demoraliserat dem tillräckligt för att de skulle fly hela vägen hem till sina hyddor.
Med ett varggrin stannade de andfådda upp.
"Död-död, alla är döda" sade Skittler, andfådd efter slakten av mortar-besättningen.
I röken hördes ett sprakande, och sekunden efter en knall och allehanda skrot kom flygande genom luften. Skittler och Slith tog betäckning bakom de mindre lyckligt lottade tunnel-grävarna, men insåg det kloka i att spela döda.
Råttorna kontrollerade slagfältet, och slaget var förbi...