Den infesterade stridsvagnsfabriken
Stärkt av nya mätta trupper fortsatte Nimsorfin sitt utforskande av Eustace. Lägligt nog rapporterade hans jägare att det fanns en övergiven stridsvagnsfabrik de nog kunde ta över. Mindre lägligt var att den var full av tyranidohyra med en icke igenkännbar täckning. Nimsorfin samlade sina trupper runt sig och hoppade in i sin vågmask tillsammans med några hämnare.
Tack vare jägarnas utmärkta arbete hade expeditionsstyrkan hittat en väg där de inte stördes av minor själv medan tyranidohyran behövde passera ett minfält för att nå fram. Någon sorts luriga projektiler avlossades från ett vapen som inte syntes och dödade hämnare till fots, men Nimsorfin var nöjd med att hans vågmask åtminstone inte blev beskjuten.
Utan ett ljud lyfte vågmaskarna och rörde sig mot höger flank, tätt följda av fotstyrkor och böjspindlar. Vågmaskar, hämnare och jägare sköt termaganter som börjat röra sig framåt och detonera minor utan att ta särskilt mycket skada. Tydligen gjorde deras mamma att de inte kände smärta.
Utan rädsla för spökherren skuttar hormagaunts ut ur skogen och anfaller honom. Deras frätande saliv känns i hans spökben, men lyckas inte skada honom medan han plockar upp en i taget och pressar livet ur dem med sina stora manliga spökhänder.
Nimsorfin dömde tyranidkrigarna till döden och hans hämnare dödade dem allihop. De mindre turliga hämnarna till fots hade tagit hemska skador och var nu nere på sin siste man, som dock var fast inställd på att hämnas sina vänner. Spökherren slog ihjäl de sista hormagaunterna och lasrade ihjäl ett par till i skogen.
Ilska av sina favoritsöners död manade tyranidmammorna sina barn framåt för att döda och äta. En storm av slem, gift, bentaggar och annat äckligt gick hårt åt skorpioner och spindlar och förstörde motorn på drakarnas vågorm. Nimsorfin manade dock till lugn och hämnd.
Spökherren eldade entusiastiskt upp termaganterna i skogen och rusade in för att bolla omkring de kvarvarande. Drakarna gick ur in immobiliserade vågmask och med ett okaraktäristiskt skickligt skjutande lyckades de nedgöra en av tyranidmammorna. Böjspindlar, vågmaskar och skorpioner samarbetade för att skjuta och hacka ihjäl de luriga gentjuvarna som hade kommit runt på andra sidan. Den överlevande hämnaren till fots lyckades vinka ner en vågmask för att rädda honom medan Nimsorfin ledde sin hämnare in bakom en kulle där de kunde ladda om och kyla sina tomma och glödheta shurikenkatapulter.
Slagen av livets förgänglighet kan inte spökherren med mer dödande och sätter sig i skogen för att plocka blommor och gräva gravar åt termaganterna han nyss slog ihjäl. Efter att vågmasken han satt fått kanoner och motor sönderskjutna lyckas fothämnaren efter en stunds funderande och vägande att gå ut och börja jobba sig framåt. Endast de stora tyraniderna kvarstod, till drakars och jägares förtjusning. Med frätande, slemmigt gråt i ögonen brölar den kvarvarande tyranidmamman åt sina söner att retirera.
Nimsorfin är nöjd med sin nya stridvagnsfabrik men trossen säger att det kommer att ta månader innan tyranidslemmet går bort och den kan börja plutta eldprismor och annat festligt. Det verkar inte vara några eldarartefakter under den heller, typiskt nog. Jakten går vidare.
