(Först och främst: Jag spelar spel i jobbet - det innebär att jag inte sätter mig flera dagar med ett och samma spel, snarare en eller ett par timmar (om spelet verkar kul - om inte så blir det snarare 15 min..) så det som skrivs här är någon slags first impressions.)
Tabula Rasa är ett SciFi-MMO som stoltserar med Richard Garriot (Ultima, City of Heroes, etc) som affischnamn. Spelet har en relativt fräsch backstory - kanske inte jordens mest originella, men den är presenterad på ett vettigt sätt på websidan och i den korta introfilmen. Jorden är körd, du är en av överlevarna och dessutom kan du känna av Logos, ett språk som aliens lämnade till de primitiva människorna för tusentals år sedan. Förresten, det är fetingkrig mot några otäckingar som heter Bane på gång så grabba ett vapen och sätt på dig hjälmen.
Varje konto har en hög med character-slots. Alla characters delar samma efternamn och man kan ställa in lite lullull som utseende inklusive grundklädseln och dess färg. När man passerar vissa checkpoints i spelet sparar den en klon av karaktären, så man kan klassa om en karaktär utan att spela om från början. Vettigt tänkt.
Grafiskt sett för spelet tankarna lite till AT-43 eller Aliens - en Colonial Marine skulle inte känna sig helt vilse. Introduktionen funkar finfint, det tar 10 minuter innan man har koll på det grundläggande i interfacet och kontrollerna och sparkar röv.
Vissa vapen har FPS-targeting - du skjuter dit du siktar, vissa kör med standard-MMO á la klicka på en fiende och tryck på lämplig fire-knapp. Funkar rätt OK i praktiken, men spelet lider lite av lagg och grafikbuggar (lär vara relaterade till mitt grafikkort, i alla fall det sistnämnda). Koncentrerad eldgivning är A och O, fienderna är inte jättesnälla att tas med på egen hand och tar bra med tid att meja om man inte får hjälp av sina teammates - och det är ändå bara på intron.
Fienderna verkar lite smartare än de i World of Warcraft - i alla fall känns de mycket elakare. Har säkert att göra med att det är mer avståndsvapen än närstrid, men känslan är nog så viktig oavsett hur verkligheten egentligen ser ut. Uppdragen, däremot, verkar väldigt standard. Döda tio X. Gå till Y. Plocka upp Z. Synd, men de kanske blir ballare längre fram. Framför allt blir klassen mer och mer specialiserad ju längre fram i spelet man kommer, så förhoppningsvis följer uppdragen någon slags logik. I och med att spelarna är militärer av olika slag så är det också en smula lättare att köpa fiktionen kring det hela.
Spelet utlovar en dynamisk värld där spelare kan påverka vilka zoner som ägs av the good guys och vilka som ägs av Bane, men det har jag inte sett och vet inget om.
Känslan i spelet får fyra strålpistoler av fem möjliga.
Spelmotorn får tre - den gör det den ska och gör det bra, men buggar lite än så länge.
Uppdragen får en solid trea - vi har sett det förut och inget nyskapande, i alla fall inte i noob-området.
Spelet finns bara till Wintendo, vilket är ett fett minus i min bok och troligtvis gör att jag inte kommer börja spela det aktivt. Förhoppningsvis lär sig väl NCsoft att det finns andra plattformar också.