Screamer skrev:Pedersen skrev:
... T ex rätten att fysiskt skada människor som jag upplever som ett hot mot min person till trots att ingen kamera i världen skulle kunna dokumentera att så verkligen var fallet. Jag har dessutom inte riktigt samma uppfattning som samhället i just vad som betraktas som hot. Jag anser att det bara är jag som kan avgöra när jag känner mig hotad, ingen domare, polis eller åklagare. När man känner sig hotad till liv och lem så har man rätt till nödvärn, problemet är att det alltid är någon annan som ska försöka avgöra om man varit hotad eller inte och det kan vara svårt att övertyga dessa om att så var fallet.
Hmm, lite luddig förklaring kanske men men...
Enligt detta skulle man alltså när man står inför rätta för ett rånmord kunna hävda "jag kände att jag höll på att svälta ihjäl och var bara tvungen att ha en fylle-kebab, men hade inga pengar. Dessutom kände jag mig hotad när han promenerade förbi när jag stod och kissade, jag trodde han skulle våldta mig".
Där har man två vattentäta argument för att man handlat rätt (svårt att motbevisa en känsla
)!
Nja, vattentäta är de ju knappast. Möjligtvis visar en sådan här argumentation (i tillfälle av att personen talar sanning) att denna person är en gravt störd person med allvarliga prioriteringsfel som inte borde vara ute i samhället. Men om du lyckas övertyga dig själv om att det är på dessa grunder du handlat, så är det vattentäta bevis för dig, men nog knappast för någon sund människa.
Och jag tror att du missförstår eller övertolkar mig lite. Jag utgår ifrån (precis som de flesta människor inbillar jag mig) att min moral står över andra människors moral i de tillfällen konflikt dessa emellan uppstår. Lagar och regler är i många fall helt i överrenstämmande med min egen moral. T ex att jag anser det vara fel att skada andra människor och det gör lagen också. Men jag anser inte att lagen kan avgöra huruvida
jag inte har upplevt ett hot, när jag anser att jag gjort det! Där är skillnaden (hårklyverier kanske).
Det är naturligtvis omöjligt att lagstifta om just det här, men i fallet med en övervakningskamera så kan en sådan aldrig visa att jag inte upplevde ett hot (däremot kan den stödja mig i att visa
att jag upplevt ett hot. När man börjar använder kameror som "ofelbara vittnen" måste man betänka att dessa sällan kan återge den stämning som en människa som är fysiskt närvarande i situationen upplever. Jämför det med en hollywoodfilm där man t ex använder sig av stämningsmusik och klipp mellan olika närbilder på ansiktsuttryck och avståndsbilder för att kompensera för en viss sorts stämning (oftast hjältens sinnesstämning) som går förlorad i kameran.
Blev det klarare vad jag menar?